Cruce de la Cordillera de los Andes

Ibland har man sådan ofattbar tur. På grund av ett felskickat mejl fick jag och syrran erbjudande om att åka med Greenways Travel då de testade en ny resa. Resan startade i Los Andes i Chile och fortsatte sedan på hästryggen över Anderna in i Argentina längs samma väg som general José de San Martín gjorde sin legendariska färd år 1817 i kampen mot spanjorerna.

Det var en resa fylld av spänning, skratt och starka vänskapsband. Vi var tio svenskar som tillsammans tog oss an utmaningen. Det är märkligt hur snabbt man lär känna varandra då man isoleras i vildmarken. Efter bara två dagar kändes det som vi känt varandra i åratal. Det var också kul att det gick så pass bra att kommunicera med våra guider som inte talade många ord engelska, även om denna kommunikation gav upphov till en hel del lustigheter.

"Hur högt upp är vi nu?"

"Om två timmar."

Vi tog oss från stekande hetta i Chile genom hagelstormar längs branta steniga passager till Argentina där regnet aldrig tycktes upphöra. Det vore en underdrift att säga att jag var rädd lite nu och då. Vid ett tillfälle rasade stigen vi red på ner bakom hästen framför. Min första tanke var att nu kommer jag vara fast i Anderna för all framtid men min häst (La Mulata) tog ett pantersprång över hålet som om det vore den naturligaste saken i världen.

På gränsen mellan Chile och Argentina var vi tvungna att byta hästar. Det var lite vemodigt att säga hejdå till La Mulata. Istället fick jag en skönhet vid namn La Bella, en mycket hungrig häst som tog varje tillfälle i akt att sno åt sig några fattiga grässtrån.

På gränsen mellan Chile och Argentina

Jag säger hejdå till La Mulata

Något som verkligen fascinerade mig var hur en natur som totalt saknade växtlighet kunde vara så färgrik. Bergen längst bort i fjärran var blåa medan de närmare skiftade i grönt, rött och gult. Det var i Anderna som min bergfetisch föddes.

Det är svårt att säga vilken som har varit min bästa resa. Det är som att jämföra massage och att bli kliad på ryggen. Hur som helst var denna resa en upplevelse för livet. Känslan att ligga i sin sovsäck under bara himmel mitt ute i Anderna medan hästarna betar i en klunga i närheten är obeskrivlig. Likaså går det inte att förklara hur man njuta så av att varje morgon vakna precis då solen går upp och gå och lägga sig naken i en närbelägen bäck och låta det fyragradiga glaciärvattnet skölja över en. Får du chansen att göra något liknande, ta den!

Så till sist ett litet internskämt. Någon som minns stenen med jättesniglar 300 meter bort?

Soppatorsk och änglar

Jag tror nog de flesta har en bild av sig själva som hjälpsamma medmänniskor som gärna ställer upp för någon som behöver det. Men handen på hjärtat, hur vanligt är det egentligen att man stannar och hjälper någon vars bil havererat. Så finns det ju änglar som faktiskt hjälper andra utan att själva få något för det.

Förra hösten var min storasyster i Norge och under tiden fick jag låna hennes bil. Jag hade jobbat natt och var på väg hem efter att ha hämtat min hund Alice hos en kompis. Bensinmätaren på bilen fungerade inte men jag trodde att jag hade mycket kvar i tanken. Halvvägs mellan Vittinge och Morgongåva tog bensinen slut och eftersom det var helg skulle nästa buss komma först om en timme. Jag rotade runt i bagagen, som är proppfull med skit, och till sist hittade jag en reservdunk. Tom förstås.

Det var tio grader ute och ösregnade. Oavsett åt vilket håll jag valde att gå är det cirka en timmes promenad till närmsta mack, men jag tänkte som så att någon vänlig själ kanske skulle stanna och plocka upp oss så jag tog bensindunken och började gå. Alice frös så hon skakade. Jag hade ett regntäcke på henne men eftersom det var för stort för henne gled det hela tiden bak så att halsringningen satt runt midjan på henne.

Bil efter bil efter bil passerade.
Allvarligt, hur farliga kan en 25-årig genomblöt tjej och en lika genomblöt terrier se ut? Vi gick längs en 90-väg och både jag och Alice höll på att skita på oss varje gång en långtradare passerade. Efter en halvtimme ungefär, precis när vi skulle gå över en lång bro, åkte två märkliga bilar förbi. De såg ut som lådbilar med plats för bara en person. Förarna satt praktiskt taget nere på vägbanan och hade en glaskupol över sig.
Jag kommer ihåg att jag tänkte att de var de enda som jag förstod att de inte stannade.
Men så kom de tillbaka! De hade bara åkt för att vända på andra sidan bron. Två härliga medelålders gotlänningar. Den ena hade en PET-flaska med bensin som han ville donera till mig. Vi hade ju gått några kilometer från bilen så de skjutsade tillbaka oss.
Den ena tänkte ta Alice i sin bil så skulle jag åka med den andra men Alice blåvägrade att följa med honom så han fick samåka med bensindunken istället.

Dessa bilar var inte riktigt byggda för två personer, en hund och en stor ryggsäck men vi löste det genom att föraren satte Alice i sitt knä och jag klängde mig upp på ryggen på honom och höll i mig med ena armen. Med den andra armen höll jag i glaskupolen som inte gick att stänga helt eftersom det var för fullt. Det tog all min viljestyrka för att inte börja gapskratta åt det bisarra i situationen.

Väl framme vid bilen tog de fram tratt och Pet-flaska och tankade min bil.
Gotlänning 1: "Synd att jag blandar olja i min bensin, annars hade du kunnat få lite av mig med"
Gotlänning 2: "Man kan ju inte blanda olja i bensinen, det smakar ju så illa när man dricker den"

Så hade jag då bensin så jag klarade mig till macken i Morgongåva. Bildörren hade gått i baklås men även där är två medelålders gotlänningar bra att ha till hands.
Vi kom hem en timme senare än vi brukar, genomblöta och stelfrusna men med en restaurerad tro på mänskligheten. Dessa två herrar och vår biltur tillsammans kommer jag minnas resten av livet. Tack!!!

The crazy lady

Jag har en lillasyster som till det yttre ser ut som en vanlig människa men som egentligen är en reinkarnation av Lenin. Inte för att hon har så mycket uttalade kommunistsympatier. Smeknamnet Lenin fick hon för många herrans år sen till följd av ett slarvigt skrivet namn på en julklapp.

























Tyvärr har hon ärvt den Cidhska tjurskalligheten men det är nog den enda defekten jag kan komma på så här på rak arm. Till skillnad från min andra syster är hon väldigt filosofiskt lagd. Av någon anledning brukar vi hamna i pyttesmå halvmögliga tält tillsammans och då är detta en bra egenskap.

Vandringssemester i Skottland 2006

Hon var väldigt rolig som barn. En gång stängde jag in henne i soptunnan under förevändningen att det var ett värdighetstest. Där satt hon snällt i nån halvtimme innan hon lyckades välta tunnan och kravla sig ur medan jag satt hemma och läste.

Hon tycker om båtar. Det intresset väcktes när hon jobbade på Ostindiefararen Götheborg. Hon har även gjort praktik på Cartier och är just nu ute på praktik med Marinus.



Tillsammans har vi upplevt många äventyr. Det senaste var sommaren 2009 då vi besteg Mt Kilimanjaro 5895 möh.


Tidigare samma sommar visade jag henne mitt paradis, SOS-animals i Spanien, där vi jobbade med att ta hand om övergivna hundar.

Elin och Lipton

Våra gemensamma resor har fört oss till 16 olika länder och förhoppningsvis blir det många fler. Vi måste bara synkronisera oss för den ena kanske vill åka till en plats där den andra redan varit. Rättvisa är viktigt! Det är inte för intet vi som barn delade upp chipsen ett för ett, så att alla skulle få lika många.

Buster

Buster låg alltid på skrivbordet när matte satt vid datorn

Min lillasyster flyttade in hos mig några månader. Med henne flyttade Buster, en stor svart-vit nyinfångad vildkatt. När hon bar in transportburen i hallen fräste det våldsamt där innifrån och jag funderade över om hon på allvar tänkte släppa lös detta monster i min lägenhet. Hon öppnade luckan, ut for katten och tog skydd under min säng. Där bosatte han sig sedan de närmaste dagarna. Jag har inget problem med att ha katter kamperande under min säng. Däremot har jag problem med katter som försöker klippa mina hälsenor varje gång jag närmar mig sängen. Men problem är till för att lösas och det var inte svårare än att praktisera längdhopp på morgonen och kvällen. Efter några dygn bytte han dock postering och såg istället, med stor framgång, till att beskydda vardagsrummet från inkräktare.

Eftersom Buster levt hela sitt liv som vildkatt var han inte kastrerad och inte heller rumsren. Ingen bra kombination eftersom hankattkiss luktar apa. Att kastrera en katt är en enkel sak men att fånga in en galen katt som ska kastreras är desto svårare. Med hjälp av tre personer, skidhandskar, skidglasögon, rustningshandskar och en dammsugare gick det i alla fall.


Undan för undan började kissen förstå att familjelivet ändå var ganska trevligt och gick från att ha varit ett galet monster till att bli den keligaste katt världen någonsin har skådat.

Busters mjuka goa mage som man gärna borrade ner näsan i

Syrran flyttade till Göteborg men Buster fick bo kvar hos mig eftersom han blivit så bundis med min kattunge Esmeralda. Han brukade pyssla om henne och tvättade henne så fort han fick chansen. Ibland använde han för mycket saliv så hon fick sådana där spikes som var moderna på 90-talet.

Bästa kompisar

Efter ett år ungefär flyttade jag och kattorna ut på landet så de fick börja gå ut. Man såg på dem hur lyckliga de var över detta. Busters midjemått började öka för han var en fenomenal jägare. När jag gick på promenad följde de med båda två och skrek när jag gick för fort.

Första gången Buster går ut vid nya huset

Han hade en del charmiga egenheter för sig. Varje morgon när Buster började bli hungrig väckte han mig genom att sätta sig på min bröstkorg och slicka mig i ansiktet. Han ville alltid vara med, så fort man satte sig ned hade man honom i knät. Jag hade hantverkare hemma en gång och de kunde knappt utföra sitt arbete för att Buster var på dem hela tiden.

Buster är med och pluggar

Så kom den hemska dagen, söndagen den 10:de maj 2009. Jag skulle åka in med Buster till Ultuna på en akuttid eftersom han betett sig lite konstigt under helgen. Jag kom ner på undervåningen klockan sex på morgonen och hittade Buster död på badrumsgolvet. Han måste precis gått bort för kroppen hade inte ens börjat stelna. Esmeralda var förkrossad. Hon gick omkring och jamade och letade efter sin kompis. Jag la honom i min säng medan jag gick ut och grävde en grav i trädgården och inredde en kista åt honom. Tillsammans tog sedan jag, Esmeralda och min hund Alice farväl av vår älskade Buster och sjöng "Lilla katt" för honom.

Hur tänkte du nu?

Jag tror många har varit med om det. Att man sitter på bussen och minns någon händelse och helt plötsligt förlorar man totalt kontrollen över ansiktsmuskulaturen. Lite diskret försöker man dölja ett leende som går från öra till öra för att inte medpassagerarna ska tro att man rymt från psyket.

Jag har en underbar vän, Jackie, som jag träffade när vi båda volontärade på SOS-animals hundgård i Spanien. Volontärerna bor tillsammans på gården och det finns inte så stora möjligheter att vara för sig själv. Jackie kom ut ur duschen en dag, snodde en handduk om håret och drog på sig ett par string-trosor. Då upptäckte hon att en av hundarna som bodde i hennes lägenhet hade en fästing. Som många andra tycker hon att fästingar är äckliga men hon plockade i alla fall bort den och rusade sedan ut till papperskorgen på verandan. Denna historia hade inte varit så rolig om inte Anders suttit ute på verandan och rökt. Jackies kommentar: "Han tittade på min kropp!"
Det kanske var lite svårt att undvika.

Geni nummer 1

Jag har en storasyster. Man skulle väl kunna säga att hon har lite hetsigt temperament. Vi hade varit på medeltidsveckan på Gotland och skulle med den sista bussen från Stockholm. Syrran rusade fram till bussen och sa till chauffören att jag kom rusande med väskorna. När jag nästan var framme smällde han igen dörrarna och åkte iväg så vi blev stående kvar på stationen och var tvungna att vänta flera timmar tills första morgonbussen gick. Syrran var fly förbannad och för att få utlopp för sin ilska sparkade hon med full kraft sin badtoffelbeklädda fot i en stenpelare. Resultatet: Ett antal brutna tår.
Jag visste att om livet var mig kärt var det bäst att jag lyckades hålla tillbaka det hysteriska fnitteranfall som bubblade upp inom mig.

Geni nummer 2

Sen så har jag ju även en mamma. Hennes tokerier skulle jag kunna skriva hela avhandlingar om men jag nöjer mig med den färskaste.
Jag kom hem en morgon efter att ha jobbat natt. Jag skulle sova hos mina föräldrar för de vaktade mina hundar. Morsan kutade omkring med en golvlampa och testade den i olika vägguttag. Glödlampan lyste men ändå muttrade hon om att den inte fungerade. Till sist for hon upp på övervåningen, stack ut stativet genom fönstret och kom sedan ner till mig som satt vid frukostbordet. "Inte ens när jag sticker ut den genom fönstret på övervåningen fungerar den", förkunnade hon. Jag som så smått började fundera över morsans mentala hälsa och inte riktigt förstod varför en glödlampa förväntas fungera bättre när man sticker ut den genom fönstret sa lite försiktigt: " Men jag tyckte den lyste när du hade den här nere".
Morsan: "MEN JAG VILL JU INTE ATT DEN SKA LYSA!"

Bakgrunden till denna historia, som hon sedan berättade, är att hon köpt glödlampor med ljussensorer. Det är meningen att de ska slockna automatiskt när det är ljust och tändas när det är mörkt. Efter att ha läst instruktionen upptäckte vi att de alltid tänds de första tio minuterna oavsett om det är mörkt eller ljust.

Geni nummer 3

Det här är bara ett litet urval av sådant som får mig att fånle på bussen. Jag har till och med flinat lite medan jag skrev. Hoppas att du som läser också har känt dig lite gladare.

Bloggdebuten

När man var liten gick tiden så långsamt. Det var med tungt sinne jag gick och la mig på julaftonskvällen eftersom nästa julafton var så långt fram i tiden att jag inte ens kunna vara säker på att den någonsin skulle komma. Nuförtiden springer jag omkring som en galen höna jämte morsan och vrålar "Hur ska vi hinna?" redan i slutet av oktober.


Denna tanke är knappast unik. Det finns nog inte en människa i hela vårt land som aldrig reflekterar över hur uppfattningen av tid förändras under årens lopp men det gör inte fenomenet mindre fascinerande. Tänk om vi är grundlurade! Det kanske bara är här-och-nu som finns. Allt jag tror mig minnas och den framtid jag planerar för kan lika gärna vara resultatet av genetiska koder. Tänk om vi bara lever i en halvtimme men Moder Natur lurar oss att tro att vi har längre tid för att vi ska fungera bättre. De dementa gamla tanterna på hemmet kan ha fattat hur det verkligen ligger till och har valt bort förmågan att minnas eftersom de vet att det inte är på riktigt.
Men spelar det någon roll? Är ett minne mindre värt för att det inte är på riktigt?

Hur som helst, jag har aldrig bloggat förut men planen är att jag ska skriva om händelser och personer som på något sätt har påverkat mig. Stunder jag minns helt enkelt, vare sig de är verkliga eller ej.