Får, mögel och skoskav

För några år sedan sa min lillasyster till mig att hon skulle vilja åka på vandringssemester. Jag tyckte att det lät som en väldigt bra idé och eftersom vi båda är Harry Potter-fantaster tyckte vi att Skottland lät som ett strålande alternativ. Det fanns ju trots allt en chans att vi skulle hitta Hogwarts. Vad vi inte tänkte på då var att regngudarna ofta ler mot just Skottland.

Planering är varken min eller Elins starka sida men jag tror att vi båda kan erkänna att jag i alla fall vet vad ordet betyder. Jag googlade på Skottland och kom fram till att en tur längs ostkusten lät lockande och att Shetlandsöarna och Orkney bör upplevas. Vi köpte flygbiljetter till Aberedeen och färjebiljetter så att vi fick tre dagar på Shetlandsöarna innan vi for vidare till Orkney och därefter fastlandet. Kartor är för kärringar. Tanken var att om vi hela tiden hade havet till vänster om oss då vi kommit till fastlandet så skulle vi så småningom nå fram till Edinburgh.

Resan till Aberdeen gick utan problem. I Köpenhamn bytte vi till ett pyttelitet propellerplan som det inte gick att gå raklång i. Väl framme i Aberdeen stötte vi på resans första problem, Elins väska hade hamnat i Holland. Vi anmälde den försvunnen och fick reda på att den skulle komma först dagen efter. Vi som hade en båt att passa!

Tjejen som tog emot vår anmälan ville veta vilken adress vi skulle bo på i Skottland och verkade inte alls kunna greppa det faktum att tält ofta levereras utan brevlåda. Vi funderade en stund och kom sedan upp med tre riktigt bra förslag på hur vi snabbare skulle få väskan. Antingen kunde vi slå upp tältet utanför deras kontor för att illustrera hur viktigt det var att få väskan innan vi kunde fortsätta vår semester eller så kunde vi utse deras kontor till vår privata toalett för att för att tillgodose vårt behov att hämnas på någon eller så kunde vi vara riktigt jobbiga och gå och fråga stup i ett om väskan kommit. De sista förslaget vann efter omröstning en jordskredsseger. Vi hittade en solig kulle mitt på perkeringen som blev vårat högkvarter mellan anfallen.

Så här glad ser men ut efter ha ens väska shanghajats till Holland

Vi trodde inte själva att vår taktik skulle lyckas men helt plötsligt fick vi beskedet att väskan skulle komma om en timme. Det första frasmongot hade inte lagt in vår anmälan i systemet så då de bytte skift visste inte de nya om att vi saknade den.

Glada i hågen hoppade vi på en buss till hamnen och hann med vår båt med god marginal. Vi intog ett varsitt vilosäte men insåg under natten att det var mycket bekvämare att rulla ut sovsäckarna och lägga sig på golvet. Tidigt på morgonen kom vi fram till Lerwick. Vi hade inga planer utan tänkte bara vandra runt lite planlöst i tre dagar och titta på ön. Det låg en tjock härlig dimma så man blev genomblöt trots att det inte regnade. Vi valde den väg som hade minst uppförslut men efter några kilometer stannade en lastbilschaufför och upplyste oss om att vi var på väg till öns soptipp. Oupsidaisy!

Redan första natten blev min sovsäck genomblöt och jag bestämde mig för att nästa gång ska jag inte vara dumsnål och köpa det absolut billigaste tältet.

Utsikt från första lägerplatsen

När vi skulle plocka upp spritköket upptäckte vi att de två kokkärlen kilats fast i varandra så vi fick koka all mat i samma kärl. Jag försökte bända isär dem men Elin som är rädd om sina saker sa åt mig att sluta för att jag inte skulle ha sönder dem. Strax därefter fick hon frispel och gick lös på dem med en kniv.

Även fast vädret milt sagt sög så gillade vi ändå Shetlandsöarna. Folk var väldigt trevliga och hjälpsamma. Det var inga problem att fylla på vattenflaskorna hemma hos folk och vi blev gång på gång erbjudna skjuts. När vi vaknade den sista morgonen sken solen på oss och en rolig gubbe passade på att filma mig när jag rakade benen i sjön som låg mitt i fårhagen vi intagit.

Solig härlig morgon vid sjön

Vi låg och grottade i solen vid en fotbollsplan och roade oss med att undersöka en gammal ruin mitt i staden i väntan på att båten till Orkney skulle gå.

Tillbaka i Lerwick

Vi kom fram till Kirkwall på Orkney sent på kvällen och tänkte att vi går en liten bit tills vi hittar ett bra ställe att slå läger. Tyvärr består hela Orkney av fårhagar med rejäla staket runt. Runt två på natten fick vi nog och slog upp tältet i vägrenen. Några timmar senare vaknade vi av att tältduken fladdrade då bilar körde i hundra knyck en meter ifrån oss. Vi insåg att det var smartast att packa ihop och ge oss av. Vi hade en dag på oss att ta oss till St Margarets Hope i andra änden av Mainland och tog tacksamt emot skjuts av ett gäng konfirmander från en fransk friskola. De släppte av oss vid en lång bro som vi knatade över innan vi lagade frukost vid havet med utsikt över vrak av förlsita båtar från första världskriget.

Orkney består av hysteriskt många öar med långa broar emellan. Vid slutet av en bro kom tre små barn utrusande ur ett hus och gav oss godis, dricka och chips. Föräldrarna hade väl sett att vi såg halvdöda ut. Jag tror vi överskattade vår egen kapacitet en aning när vi bestämde oss för att ta hela Orkney på en dag. St Margarets Hope måste vara den vackraste byn i världen men tyvärr kunde vi inte njuta fullt ut eftersom vi var så jädrans trötta. Den består av en massa små sagohus som ligger på terasser ner mot havet. Det blev inte en enda bild därifrån för syster-yster höll på svimma och behövde lite stöd och kameran kändes så tung att det inte gick att ta några kort.

Vi tog oss i alla fall över till fastlandet till sist. Jag är ingen stor barnälskare i vanliga fall och hade det inte varit för Elin hade jag nog slängt snorungarna på sätet bakom över relingen. Tips till alla föräldrar: Låt inte era ungar gång på gång kleta choklad på en trött och hungrig hetlevrad svensk.

På fastlandet gick vi några kilometer på en strand som luktade rutten fisk och sjögräs och planerade massmord på Skottlands flugor. Vi slog läger bredvid en kyrka och såg fram emot en lång sovmorgon dagen efter. Ett litet åskoväder väckte oss i gryningen och eftersom vi inte kände för att bli grillade packade vi ihop och gav oss av. Som tur är finns det många ödehus i Skottland och de lämpar sig utmärkt som regnskydd/frukostmatsal.

Vi gav oss av igen när det slutat regna. Efter några timmar tog vattnet slut och vi bestämde oss för att lifta. Haken var bara att det måste åka förbi bilar för att man ska kunna lifta. Till sist kom det i alla fall en trevlig kille som skjutsade in oss till Wick. Medan Elin var inne på postkontoret och skickade vykort träffade jag en tvättäkta britt. Han hade tweedkavaj, promenadkäpp och sa "tata" med tillhörande handgest när vi skildes åt. Jag var eld och lågor när Elin kom ut från posten. Det var som att ha sett sin första kängru.

Vi skulle bara vila lite och somnade på en gräsmatta. När vi vaknade några timmar senare var det ganska sent på dagen så vi gick en bit utanför Wick och slog upp tältet i en fårhage. Där stannade vi sedan i flera nätter. Vi hade hittat den perfekta platsen. I hagen fanns lustiga får med lång svans och havet låg bara några meter ifrån oss. Hela hagen var översållad av blommor och en dryg kilometer bort fanns en ruin att utforska.

En dag bestämde vi oss för att tvätta våra kläder. Problemet var bara att vi var en bit upp med klippor som stupade omkring 40 meter ner. Vi hittade i alla fall ett ställe där det gick att ta sig ner till en liten strand.

Vi tvättade och badade och tyckte att livet var riktigt gött. Helt plötsligt såg vi en dimvägg som var på väg in mot land. Det var jättehäftigt. Det var verkligen som en vägg som kom farande och vi bestämde oss för att klättra upp igen innan dimman nådde in till land. Vi hann precis upp innan dimman nådde fram. Det var nästan ännu häftigare för det såg ut som om dimman rann upp längs bergsväggarna innan den löstes upp av solskenet.
Vi hade jättetur med vädret under våra dagar i blomsterhagen. En bit ut i havet låg en stor klippa där hundratals vita fåglar bodde. Rakt genom klippan gick en tunnel men tyvärr tog vi oss aldrig ut dit för det var så kallt i vattnet.

Den fjärde dagen tog vi oss samman och knatade in till stan igen och tog tåget till Inverness. Vi blev lite idiotförklarade när vi försökte betala 500 spänn för en 200-kronorsbiljett. Det var en mysig tågresa. Vi satt och sjöng svenska sånger för en skotte som nästan såg ut att uppskatta det.

Från Inverness vandrade vi till Loch Ness. Halvvägs dit slog vi läger och tyckte att det var en bra idé att ta smakfulla nakenbilder på varandra. Jag vidhåller fortfarande att det var en bra idé men den hade kanske varit ännu bättre om vi inte slagit läger precis vid ett vandringsstråk. Jag tror det var den natten jag vaknade till, stirrade på Elin och sa:

"Jag kanske är lite dum, men är det dig jag rest med hela tiden?"

"Öh, ja!", svarade Elin.

"Va fasen, ni ser ju likadan ut allihop!" Sen somande jag om igen.

Dagen efter kom vi i alla fall fram till sjön och tog ett snabbt dopp i det iskalla vattnet.

På väg tillbaka slog vi läger på samma ställe igen. Vid det här laget hade tältet börjat mögla efter två veckors väta. På morgonen satt vi under en gran i ösregnet med en varsin grötskål. Då kom ett skotskt par med sin hund förbi och frågade om vi ville följa med hem till dem och duscha. Vi högg direkt. Medan vi duschade fixade de frukost. Rena, mätta och varma knatade vi sedan iväg den sista biten in till stan. Naturligtvis öppnade sig himlen efter bara några minuter och vi blev dyngsura igen. Jag fick i alla fall nytta av min käcka sydväst som jag fått i födelsedagspresent. Måhända att jag såg ut som en idiot men skön var den.
Vid det här laget hade vi tröttnat på vandringssemester och tog tåget den sista biten till Edinburgh. Vi delade säte med två kanadensiskor som vi tjattrade med hela vägen så resan gick fort. Det var inte det lättaste att hitta rum i Edinburgh för vi kom dit lagom till en festival. En natt blev det i alla fall och vi hann med det viktigaste, som att dricka öl och handla upp resterna av reskassan i en bokaffär.
Edinburgh är en jättehärlig stad fullproppad med män i kilt, magiaffärer och säckpipefabriker. Inne i en vapenaffär fick vi order av försäljaren att stå helt still. Sedan rusade han runt på andra sidan om en monter och ropade till dem som stod där:
"Swedish people look trough the glass...swedish people!"

Efter en dag av citycrawlande åkte vi ut till flygplatsen och fick reda på att nästa plan till Sverige gick om ett dygn. Vi bestämde oss för att övernatta på flygplatsen och roade oss med att dra Disneycitat för förbipasserande vakter.
Återigen skulle vi byta plan i Köpenhamn men den här gången hade vi bara fem minuter på oss. Med vinflaskorna klonkande älgade vi mellan barnfamiljer och pensionärer till andra änden av flygplatsen.

Då kände jag mig dum

Det ligger inte riktigt för mig att skämmas när jag gör bort mig men det finns tillfällen då jag faktiskt önskar att jag tänkt efter före.

Ett sådant exempel är när syster-yster, Kamilla och jag kulle checka in på flygplatsen i Johannesburg för några år sedan. Jag stod lite bakom de andra och det var ett jäkla liv runt omkring oss. Vi hade lämnat fram våra pass och när killen i disken tittade i mitt pass frågade han: "Kristina?" (mitt mellannamn). Jag hörde inte vad han sa utan tyckte att han sa "Can I see your teeth?" Med en blandning av osäker och dum uppsyn drog jag pliktskyldigt undan läpparna och visade tänderna. Jag vet inte varken vad han eller jag tänkte i det ögonblicket men jag vet att både Åsa och Kamilla höll på att dö av skratt.

Ett annat exempel är när jag satt på busshållplatsen med lilla Alice i knät. Vi fick vänta länge på bussen och för att roa mig själv kammade jag tuppkam på Alice och sa med pipig röst: "Ajm de däjndjerös räjserback and ajm gånna kill ju ål". Sen kammade jag mittbena på henne och fortsatte med samma pipiga röst: "Hällo, maj näjm is Alice and ajm her to säll ju sam bajbels". Haken var att de stod en gubbe strax bakom mig som jag inte hade sett. Han såg ut som om han önskade sig långt därifrån. En tröst var i alla fall att han såg ut att tycka att det var lika pinsamt som jag tyckte att det var.

Dessa händelser är relativt färska men även i min ungdom kom ibland tillfällen av ogenomtänkt handlande. Under en tur genom spökhuset på Gröna Lund när jag var elva år blev jag så rädd att jag sprang rakt in i en stenvägg och fick hjärnskakning. Men det var mer smärtsamt än pinsamt.

Eddiebo

Eddie lever efter mottot ”Fullt ös, medvetslös”. Han ser sällan så nöjd ut som då han får springa i full karriär genom skogen. Nedfallna stockar och gyttjepölar är inget hinder. Eller jo förresten, hinder är precis vad de är men som vi alla vet är hinder till för att hoppas över.

Många av bilderna på Eddie à la 150 knyck blir bara suddiga streck men ibland lyckas man

Liksom Alice, träffade jag Eddie första gången när jag i månadsskiftet mellan augusti och september 2008 volontärade på SOS animals hundgård i södra Spanien.

Jag föll för Eddies glada sinne och galna upptåg. Varje morgon då man kom ut till kennlarna satt Eddie uppflugen som ett kryss högst upp på burgallret. Han blev överlycklig när man kom in i buren och brukade glatt visa upp stenar som han hittade inne i buren. Han såg så nöjd ut när han ”lyckats fånga” en sten och ville visa den för alla som var det minsta intresserade.

Eddie la rabarber på en pinne nere vid floden. Han sprang som ett skållat troll mellan Yvet och mig för att få beröm för sin fångst.

Denna gång tog jag med mig Alice hem men jag blev glad när jag såg att Eddie kom ut på SOS hemsida bland hundar som söker ett nytt hem. Jag hoppades att denna underbara kille snart skulle få en egen familj. Under det halvår som gick tänkte jag ofta på Eddie och hur det skulle varit om jag adopterat honom. Till min förvåning var det ingen som adopterade honom. Han som är en av de vackraste hundarna i världen.

Efter ett halvår åkte jag tillbaka till SOS och innan jag åkte hoppades jag att Eddie inte skulle hinna åka innan jag kom tillbaka ner igen. Men han fanns kvar och var sig lik på pricken. Han klängde sig fortfarande högst upp på gallret och hade nu utsett en favoritsten. En stor sten. När han släpade runt på denna sten spärrades käkarna upp till max och man kunde se hur hela hunden växte av stolthet.

För att skona hans tänder köpte jag en sten i gummi åt honom när jag var inne i stan en dag. Han blev väldigt glad. Tyvärr är inte gummi lika hållbart som riktig sten så efter bara några dagar hade gummistenen blivit gummigrus.

Eddie med sin kortlivade gummisten

Innan jag åkte ner till SOS för andra gången lovade jag mina föräldrar att inte ta med mig en ny hund hem eftersom de tyckte att det blir för många hundar när både syrran och jag är och hälsar på tillsammans med våra skyddslingar. Jag höll mitt löfte för Eddie följde inte med mig hem. Han kom en vecka senare.

Stolt matte med världens vackraste hundar

Det var en väldigt trött hund jag hämtade på Arlanda. Alice följde med och mötte upp. Hon var redan sur för att jag lämnat bort henne under de tre veckor som jag var i Spanien och hon verkade inte direkt bli glad över att träffa sin lillebror. Eddie låg däckad i mitt knä under resan från Arlanda till Kelinge och Alice låg och surade i baksätet. Väl hemma sprang Eddie nervöst omkring och undersökte huset. Jag gick en lite sväng med honom för att han skulle få kissa men han var så stirrig så det hände absolut ingenting. När vi kom in i huset sprang han lättad fram till garderoben och producerade under nästan en halv minut en jättepöl på golvet.

Eddie är fortfarande en ganska nervös hund. Han blir rädd för skarpa ljud och hastiga rörelser men han älskar att gosa, leka och busa. Det fungerar jättebra med Alice. De brottas och leker mest hela tiden, speciellt då matte är tråkig och pluggar eller sover. Alice har hittat en väldigt bra teknik. Hon går in under magen på Eddie och biter tag i benen för att få omkull honom.

Hmm, koppelträning?

Brottningsmatch innan långpromenaden på julafton

Även katten Esmeralda gillar Eddie. Hon ligger ofta och tvättar honom och kommer alltid och stryker sig mot honom då vi varit borta ett tag.

Eddie sover gärna nära intill en med huvudet på ens axel och försitter aldrig ett tillfälle att få magen klappad.

Eddie myser med sin morfar

Det var en viss podenco som blev eld och lågor när första snön kom. Då vi gick och la oss på kvällen var det barmark men under natten kom det fyra decimeter snö. Han for omkring som en galning och försökte krypa ner under snön och fånga den med munnen. Alice däremot var inte lika road för hon blir så kall om sin knubbiga lilla mage.

En sak är dock lite jobbig med Eddie och det är att han avskyr att åka bil. Så fort vi närmar oss bilen börjar han dregla okontrollerat. Efter en biltur kan jag vrida ur salvien ur hans filt. Min storasyster håller ridlektioner för en kille som är veterinär och han sa att han aldrig sett något liknande. Hela Eddies bringa är plaskblöt efter en bilfärd. Att åka buss går lite bättre eftersom han då kan ligga nära mig och Alice och känner sig lite tryggare. Jag ska se till att skaffa lugnande medel åt honom innan vår bilresa till Spanien i början av nästa år.

För sin egen säkerhet gör man bäst i att sova med hockeymask. Om Eddie är morgonpigg någon dag brukar han hämta en träsko och ställa sig över den som ligger och sover. När man väl vaknar blir han så glad att han tappar skon så näsor och tänder lever ganska farligt.

Altruism och hundar

En gång på ett bröllop träffade jag en kille som jag stod och pratade med ett tag. Han frågade om jag varit utomlands eftersom jag var så brun. Jag berättade att jag volontärat hos SOS animals i Spanien och varit ute i solen hela dagarna i tre veckor. Ofta när jag berättar det får jag positiva och nyfikna reaktioner men denna unge herre utbrast: "Vadå, jobbade du gratis!?!
Mitt svar var väl något i stil med att det är liksom själva idén med volontärarbete, att det är ideellt.
Det var nästan så att jag tyckte lite synd om den stackars saten. Känslan av att ställa upp för någon som är utsatt och att göra något som, om än bara lite grann, förbättrar världen är obetalbar och de som aldrig fått uppleva denna känsla har gått miste om något fint.
Varje år kommer och går ett stort antal volontärer på hundgården i Spanien men det finns även de som är bosatta i närheten och åker dit vecka ut och vecka in, i ur och skur för att rasta hundar, städa burar och göra vad de kan för att ge hundarna en så bra tillvaro som möjligt. Det här inlägget är tillägnat några av dem.

Tony
Tony Byford grundade SOS animals tillsammans med Kim Halliwell 1997. Han är en riktig eldsjäl och åker från Malaga till Mijas nästan varenda dag för att städa hundarnas burar medan volontärerna tar ut hundarna på promenad. Han är dessutom med i styrelsen, ordnar insamlingar, kör hundar till veterinärn och flygplatsen, hämtar och lämnar volontärer och mycket mycket mer.
Han är en otroligt varm människa som är noga med att se till att varje enskild volontär förstår hur mycket deras arbete uppskattas. Stackarn får dessutom agera psykolog åt volontärer som måste skiljas från sina favorithundar eller liknande. Var han får sin ork ifrån vette fasen.

Underbara Tony

Therese
Therese Rantzow kan bäst beskrivas som en skånsk bumbibjörn på extacy. Hon har energi som kan göra en maratonlöpare grön av avund och har alltid en kram till övers. Hon kommer till gården flera dagar i veckan för att promenera med hundarna och hjälper till när hundar ska till veterinären eller flygplatsen. Det är riktigt underhållande att vara kvar nere på gården då Therese är uppe i bergen med ett gäng hundar eftersom man kan följa hennes promenad genom de rop som ljuder längs promenadvägen.

Hon har en otrolig förmåga att få volontärena att känna sig välkomna och ställer gärna upp och skjutsar dem till stan eller vart de nu vill åka. Therese bor i närheten av SOS tillsammans med sin Andreas och hundarna Bulie och Miguel.

Vacker som få!

Foto: Andreas Holm

Therese och Bulie

Foto: Andreas Holm

Foto: Andreas Holm

Gill

Gill Lilley verkar tyvärr inte fastna på kort men jag lyckades rota upp en bild där hon är med i bakgrunden i alla fall.

Gill i bakgrunden tillsammans med sin favorithund Foster

Gill älskar att prata. Frågan är om hon skulle kunna vara tyst ens om hennes liv hängde på det. Hon kommer till gården nästan varje dag och promenerar med hundar och går sedan runt och delar ut godsaker till hundarna. Gills stackars man får finna sig i att Gill härbärgerar hundar som inte riktigt klarar av livet på gården. I våras var de fosterhem åt valparna Yogi och Mimi som var för små för att kunna bo på gården och även den gamle trotjänaren Guy fick flytta hem till dem för att sluta sina dagar där. Innan Guy flyttade trodde alla att han var döv men så var tydligen inte fallet visade det sig.

Ibland får volotärer följa med Gill hem och bada i poolen vilket är väldigt uppskattat, särskilt under sommarmånaderna då hela andalusien förvandlas till en bastu.

George

George måste upplevas. Även han kommer ut till gården flera dagar i veckan för att rasta hundar. Han pratar den grövsta cockney jag någonsin har hört med resultatet att jag förstår cirka en fjärdedel av allt han säger. Jag tror inte denna man kan vara allvarlig utan han skämtar hela tiden.

När George tar hundar på promenad är det lite av ett lotteri eftersom han anser att alla hundar ska få springa lösa i bergen så ibland kommer han hem med färre hundar än han gick ut med. Hundarna kommer alltid tillbaka när de fått busa av sig ett tag men man är alltid lite nervös innan de är tillbaka i sin bur igen.

George är SOS egen party planner. Fyllar någon år kan man lita på att George fixar en fest.

George på Halloween

Foto: Therese Rantzow

Det finns många fler som kommer och hjälper till på olika sätt på hundgården. De städar, lagar burar, kommer med godsaker till hundarna och mycket mer. Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om alla dessa fina, osjälviska människor men jag är båda kissnödig och hungrig så det får bli en annan gång. Jag längtar efter dem allihop!