Stunder jag minns

Ännu en resa är över

2010-06-18T11:45:00.008+02:00

Nu är jag hemma i Sverige igen men hoppas som vanligt att jag snart kommer kunna åka ner igen. Under mina sista dagar på gården hände något oerhört tråkigt. Genga var inte riktigt sig själv en dag och orkade inte gå med på promenaden och hon hade hög feber. Man tog henne till veterinären som konstaterade att hennes mjälte var kraftigt förstorad. Så stor att den fyllde hela bukhålan och tryckte undan övriga organ. Dessutom hade hon svår bronkit och spondylos. Tillsammans med veterinären kom de fram till att Genga var så pass sjuk att det skulle vara grymt att inte låta henne somna in.

Genga

Tyvärr innebar Gengas bortgång även att Bubbles återigen blev ensam. Eftersom vi gärna ville dela på Saturn och Jupie, som har väldigt dåligt inflytande på varandra, satte vi in Jupie till Bubbles och han blev kär dirket. Jupie är däremot inte helt nöjd med att ha behövt flytta ifrån sin sister-in-crime.

Bubbles

Som tur är, är det inte bara elände utan det har även hänt en hel del bra saker. En dag kom det in en finsk tjej som gärna ville ha en liten, ung hane. Jag visade henne Edvin och hon föll pladask för honom. Hon började till och med gråta när jag sa att han inte kommer vara färdig att resa då hon åker hem till Finland nu i veckan. Till sist kom vi fram till att hennes mamma, som åker till Finland i början av juli, ska ta honom med sig istället.

Edvin är den lilla raggiga som står med framkroppen på Emils rygg

Det kommer även åka en stor grupp hundar till Sverige i slutet av juni. Jag är inte helt på det klara med vilka det blir men det är i alla fall Isa, Isidor, Polly, Lilla Max, Bob, Jojo, Bambi och Timjan och möjligen några fler. Zelda kommer också åka så fort hon blir klar och jag väntar med spänning på att få hem lilla Sigge som fosterhund.

Isidor

Lilla Max

Sigge har lyckats hitta en lekkamrat som leker tillräckligt vilt för hans smak, nämligen gamla skruttgumman Kajsa. Det leker i ett och Kajsa har verkligen börjat leva upp tack vare sin unga beundrare.

Sigge och Kajsa

Under en av mina sista dagar fick vi in en pytteliten valp. Hon var bara omkring fem veckor när hon kom in. Hon var täckt av loppor men verkade pigg och nyfiken och åt som en häst. Det var en familj som hittat henne under en utflykt. Vi döpte henne till Shiva men det ändrades sedan till Sherry.

Jag bestämde mig för att åka hem några dagar tidigare eftersom det var en annan volontär som skulle bila till Sverige så jag åkte med honom och hans två hundar Lola och Divo. Både Lola och Divo är SOS-hundar men Lola har redan bott en tid i Sverige och var bara ner på semester medan det är första gången Divo kommer till Sverige. Båda två skötte sig exemplariskt i bilen och vi tog hela sträckan på bara ett och ett halvt dygn.

Divo

Jag avslutar för den här gången med några av mina favoritbilder.

Benito

Lucas

Emmy

Emil (Edvin i bakgrunden)

Bara 73 vovvar

2010-06-10T11:44:00.003+02:00

Idag blir det ett snabbt blogginlägg.
Baby Sandy och Maya har flyttat hem till Kate på prov och det verkar fungera så bra att de antagligen kommer stanna där. Jag har alltid varit svag för Baby Sandy så det är verkligen jätteroligt.När tjejerna flyttade blev Bubbles ensam men vi har satt in Genga till honom och de funkar väldigt bra ihop.
Bolltokiga Freeda har flyttat in till Denko och Ofelia och även det går hur bra som helst. Bara Freeda har en tennisboll i munnen är hon lycklig var som helst tror jag.
Just nu är vi nere i 73 hundar vilket är ganska skönt, men det lär väl komma en massa nya snart.

I tisdags kastrerades Felicia, Emil, Emmy, Edvin och min lillskrutt Sigge. Sigge påminner ännu mer om en virvelvind nu när han inte har några kulor som tynger ner honom längre :)
Jag har bestämt mig för att ta honom som fosterhund så fort han är redo att flyga till Sverige.
Imorgon har Ronna och Brian en trädgårdsfest för att samla in pengar till SOS så då ska alla volontärer dit och försöka göra reklam för hundarna. Håll tummarna för att vi drar in jättemycket pengar!

Vi behover i alla fall inte frysa

2010-06-03T23:03:00.007+02:00

Igar skickade vi efter manga om och men antligen Harry och Sammi till England. De skulle ha akt pa morgonen dagen innan men hundtaxin hade lyckats kora fast i floden och kom ingen vart. Beskedet var att de vantade pa bargningsbil och skulle hora av sig sa fort de kommit loss. Tiden gick och morgonen efter ringde de och sa att de fortfarande vantade pa bargningsbilen. Pa kvallen hade de lyckats skaffa fram en ny bil och hundarna kom antligen ivag.
Nar Sammi hade akt blev Toya och stor-Max ensamma i sin bur sa imorse testade vi att ga med dem tillsammans med Leo, Oliver och Rasmus och hade dem sedan allihop i lekhagen en halvtimme. Max var overfortjust i att ha tre nya sma lekkamrater och aven Toya som forst var lite misstanksam bestamde sig for att de ar skojiga sma filurer. Sa nu bor de allisammans i Leo-och-gangets stora harliga bur.

Harry gor sig vacker infor resan

Likasa gor Sammi

Sammi ar inte overlycklig over att sitta i transportbur

Grabbarna Grus i Gills bil pa vag till hundtaxin

For nagra dagar sedan traffade Andrea en man pa marknaden som berattade att hans labrador hade dott. Han var valdigt ledsen over det sa Andrea foreslog att han skulle aka till SOS och kika pa Bruno. Mannen foll dirket for Bruno och tog med honom hem pa prov samma kvall. Det ar sa harligt nar vissa hundar bara behover tillbringa nagra veckor pa garden innan de far ett hem men jag onskar att nagon av vara langkorare ocksa skulle fa den chansen nagon gang.

Lyckliga Bruno som fatt ett hem

Tyvarr ar inte allt bara frid och frojd. Berget har blivit instangslat sa nu far hundarna tva promenader per dag langs vagen istallet. Ingen hojdare men det ar inte sa mycket vi kan gora. Vi har aven forlorat underbara lilla Ricki. Han drabbades av valpsjuka och gick bort efter tva dagar pa sjukhus. Vi forsoker se det ljusa i situationen. Han var trots allt en betydligt lyckligare hund pa slutet an han var da han kom in. Vi far bara hoppas att vaccinet ger ovriga gardsvalpar ett fullgott skydd.

Fina Ricki med volontaren Maja

Pa tal om andra valpar sa har vi just nu en volontar, Camilla, som har som sin mission att gora lilla blyga Felicia en aning modigare. Hon tillbringar en timme av sin rast varje dag inne hos Felicia, Emil, Emmy och Edvin och det marks att Felicia gor framsteg aven om hon fortfarande ar ganska tillbakadragen nar manniskor ar narvarande.

Camilla med valpganget

Emil och Edvin

Lilla Sigge vaxer sa det knakar. Han tror att han ager stallet och snor helt frackt leksaker ur munnen pa Freeda som alskar sina bollar och pipleksaker over allt annat. Jag brukar ga med honom los pa promenaderna och han skuttar glatt med och skaller glatt mot grannens enorma svarta schafer.
Nedan foljer en liten bildserie for att lasarna ska forsta hur det gar till i min husvagn varje siesta.

Freeda kommer in med en leksak som hon vill att jag ska kasta ut genom dorren

Sigge lagger rabarber pa leksaken

Leksaken ingar numera i Sigges samling

Freeda inser nederlaget, haller god min och springer ut efter en ny leksak

Pa sa satt fortsatter det fram till matning.
Just nu ar det galet varmt pa dagarna, narmare 40 grader. Vi har tagit in ett baby-bad i Eden som man kan svalka sig i. Det ar valdigt jobbigt for vissa hundar men de har sina knep for att hantera hettan.

Bad i vattenskal ar en favorit trots att det finns pooler i burarna

Hundar som har tillgang till husvagnarna sitter garna farmfor flaktarna

Aven volontarerna blir overhettade och pa var lediga dag hade jag och Michelle turen att fa aka hem till Therese och njuta av hennes balkong och bada i poolen.

Brottslingar

2010-05-28T01:23:00.003+02:00

Jag kom precis på att jag glömde berätta om en viktig del av utvecklingen på SOS. Michelle (en volontär) och jag har slagit in på brottets bana. Det var inte våran önskan men på bara en vecka har vi varit tvungna att göra inbrott hos två olika grannar.
Första var det grannarna vars enorma vakthundar hade rymt. Det inbrottet var ganska odramatiskt eftersom vi bara gick in och lämnade tillbaka hundarna fast ägarna inte var hemma.

Det andra inbrottet kan vi ge Summer skulden för. Under en vistelse i lekhagen lyckades hon ta sig in till grannen vilket hon även gjort en gång tidigare. Grannens trädgård är omgiven av ett högt staket men vi lyckades ta oss in. Tyvärr löper ett dike längsmed staketet på insidan så från det hållet var det ännu högre. Vi lyckades med gemensamma krafter skyffla över Summer men det var lite svårare att ta oss själva tillbaka. Till saken hör att grannen har två stora, inte alltför vänliga vakthundar.
En volontär på rätt sida av staketet hivade över en stol och ett koppel. Från stolen lyckades jag klänga mig över och drog sedan upp Michelle som är ett halvt huvud kortare än jag och med hjälp av kopplet firade vi sedan med oss stolen upp.
Tadaaa!

Behöver jag säga att Summer blivit portad från lekhagen?

Många hundar som åker

2010-05-28T00:35:00.006+02:00

Sophie bestämde sig en kväll för att bli innehund

Nu har värmen börjat slå till på allvar och det märks både på hundar och volontärer. Pölen där hundarna brukade bada under promenaderna är helt uttorkad men de klafsar glatt omkring i leran. Vi har även fått problem med vattenförsörjningen till gården men som tur är ställer våra underbara grannar Steve och Maureen upp med vatten när det behövs. Problemet är inte att det inte finns vatten utan att det som finns är smutsigt. Vi tror att vi är en lösning på spåren men eftersom det går åt otroliga mängder vatten varje dag är det tur att det finns människor som ställer upp. Det är lite ironiskt att sist jag var här kämpade vi för att få bort vattnet och nu gör vi allt vi kan för att få vatten.

Denko i badbaljan i lekhagen

Förutom värme och vattenbrist är allt frid och fröjd. Vi har skickat en massa hundar till Sverige och England. Trots det är det fullt eftersom det hela tiden kommer in nytt friskt blod.
Dolly, Mea, Penny och Betty har åkt till England där Mea och Dolly redan har hem fixade och Penny och Betty väntar på att bli placerade. SOS kontaktperson Tania hälsar att alla fyra trivs bra och verkar njuta av sitt nya liv.
Det var ett litet projekt att bada dem innan de skulle åka. Det var bara Mea som verkade uppskatta behandlingen.

Även Sverige har fått äran att ta emot två nya hundar, Lulu och Jorge. Det känns lite tomt utan dessa två busungar inne på campingområdet.

Som tur är har vi fått busungen Sigge som ersättning. Han växer så det knakar och är numera rumsren. På morgnarna väcker han mig genom att torpedera mitt ansikte med sin spetsiga nos och bita mig i näsan. Han har börjat tappa babytänderna och räknar sig själv som det största och modigaste hunden på hela SOS.
Tyvärr har Melchior kommit lite i skymundan sen Sigge kom in men vi tog oss i alla fall en kvällspicknick med vin och choklad för några dagar sedan.

Freeda, Henry och Lana är tre nya vovvar. Freeda skulle avlivas eftersom hennes ägare tyckte att hon var för lekfull. Hon fullkomligt älskar att jaga bollar och vi har planer på att föra samman henne med Max som även han är ett bollfreak.

Både Lana och Henry lämnades kvar då deras ägare flyttade (dock inte samma ägare). Båda två är väldigt tillgivna och trivs inte i frånvaro av människor.

Lana

Henry

Om bara några dagar åker Harry och Sammi också till England och Scip har flyttat hem till Tony så då kan vi börja portionera ut de nya hundarna i burar. Det kommer bli ett himla pusslande innan vi fått till grupperna eftersom flera hundar har blivit ensamma sedan deras kompisar har flyttat.

Scip som flyttade till Tony

Harry som snart ska till England

Ricki är en hund som var otroligt nervös när han kom in och som det inte gick att gå på promenad med men de senaste dagarna har han verkligen kommit ut ur sitt skal och nu följer han glatt med på bergspromenader tillsammans med kompisarna. Han är fortfarande nervös men har gjort otroliga framsteg. Någon dag ska jag försöka fånga honom på bild när han travar omkring på berget. De som känner honom förstår vilken jättegrej det är!

Tillbaka igen

2010-05-21T18:14:00.007+02:00

Min sangkamrat Doggie som ar en mycket lyckligare hund

sedan han fick flytta in pa campingomradet

Nu ar jag antligen har igen!

Jag jobbade natten innan jag skulle aka vilket jag snart insag inte var nagon bra idé. Efter jobbet akte jag hem till min kollega Karin och at frukost, duschade och sov en timme pa soffan. Nar klockan ringde vaknade jag med en stark lust att doda nagon. Som en zombie tog jag mig ner pa stan och upp pa flygbussen. Pa Arlanda traffade jag Nina som skickade med burar och koppel. En ljusglimt i min suddiga varld var att jag satt vid en nodutgang pa planet sa jag hade inget sate framfor mig utan kunde sitta och vifta med benen hur mycket jag ville.

Val framme i Malaga uppdagades det att burarna som skulle akt med fortfarande befann sig i Stockholm.

Efter en snabb shoppingtur pa Mercadona akte vi till garden och jag tog ut gosegrisen Melchior pa en kvallspromenad. Det var perfekt, nar jag akte hem forra gangen gick jag och Melchior pa en morgonpromenad i skenet fran fullmanen och den har gangen satt vi och myste tillsammans under nymanen. Ar det ett tecken eller vad?

Runt elva pa kvallen kom en kvinna och lamnade Summer och hennes valpar Snow, Storm och Cloud. De hade kopt ett hus och nar de flyttade in bodde redan den hogdraktiga Summer dar.

Snow ar den helvita valpen (forstas), Storm ar den med ljusbrun tackning och Cloud den med morkbrun tackning.

Forsta dagen var de lite radda men de har kommit ut ur sitt skal otroligt snabbt. Alla fyra gar bra i koppel och ar valdigt keliga. Lille Cloud tyckte det var laskigt att ga forbi alla skallande hundar sa jag bar honom upp till vagen pa forsta promenaden men sen trippade han pa utan invandningar och idag gick han hela vagen sjalv.

Vi planerar att satta Summer ihop med Scamp sa fort valparna ar avvanda.

Dagen efter (i tisdags) akte Monique, Pablo och Hakan till Sverige tillsammans med volontarerna Maja och Nora. Jag blev sarskilt glad att Monique fick aka eftersom jag kande mig sa hemsk nar Gill och jag hamtade henne fran hennes fosterhem i februari och tog med henne till ett oversvammat SOS. Alla tre har akt till fosterhem i Sverige sa det finns fortfarande chans att tinga nagon av dessa fina hundar.

Pa onsdagen kom ytterligare en ny hund, lille Sigge. Spanjorskan Rosa som brukar kopa loss valpar fran avlivningsstationen bredvid hade hittat honom under sin bil nar hon skulle aka till jobbet. Han ar en riktig tuffing, nyfiken pa allt. Han bor tillsammans med mig och Frida och ifall vi bada gar ut fran volontarcampingen smiter han och springer ut i koket och letar efter oss. Darfor far han sitta inne i var husvagn medan vi arbetar. Torts att han bara har varit hos oss i nagra dagar har han redan lart sig sitt namn och kommer glatt skuttande nar man ropar pa honom.
En till bra sak hande i onsdags. Jag fick en snilleblixt och kom pa att vi borde satta in Emilia till lilla radda Ricky. Han blev stormfortjust i henne och borjade genast fjanta och leka.

Det ar manga hundar som ska aka till England och Sverige inom en snar framtid vilket verkligen behovs eftersom det ar ganska trangt just nu. Nasta gang som aker ar Penny, Betty, Dolly och Mea. De ska till England pa sondag. Darefter aker Bob, Jorge och Lulu till Sverige pa tisdag tatt foljda av Sammi och Harry som ska till England forsta juni. Inte nog med det, en hel hog hundar ska till Sverige senare i juni och Tania som placerar hundar i England har gatt med pa att ta Yentil.
Hege ar en svensk tjej som bor och pluggar i Fuengirola. Hon brukar komma och hjalpa till att rasta hundarna nagon dag i veckan. Hon har pratat lite med Tony om att ta en fosterhund under en tid och nar jag berattade det for Therese foreslog hon Sigrid. Sa idag foljde Sigrid med Hege hem och ska bo dar tills det ar dags for henne att aka som fosterhund till Sverige i slutet av juni.

Rosa, som kom in med Sigge, kom idag och visade upp valparna som hon har fostrar tills vidare. En av dem ar La Pinta som antagligen kommer laggas ut for adoption snart. De som har foljt min blogg tidigare minns kanske att hon kom och visade upp fem stycken valpar men tyvarr var det bara tva av dem som overlevde.

Avslutningvis lagger jag ut lite bilder pa Batman nar han springer los pa berget. Fa hundar ser sa lyckliga ut som han da de far springa. Han halsar till sin bror Bart och Barts matte Ásta i Sverige.

En helg ifrån

2010-05-15T01:06:00.004+02:00

Just nu sitter jag och väntar på att tiden ska gå. Jag vill att helgen ska vara över, att det blir måndag så att jag får sätta mig på planet till Spanien.

Jag tyckte jag var smart när jag inte bokade med något bagage, utan valde att bara ta handbagage. Jag tänkte att då behövde jag inte stå och vänta vid bagagebandet. Men nu blir det så att jag ska få med mig en massa burar och koppel ner så jag måste ändå stå och knuffas med galna tanter och jobbiga barnfamiljer.
Det är hur som helst skönt att inte ha mer än handbagage eftersom jag oftast bara använder en tiondel av kläderna jag tar med mig.
Jag har gjort upp en plan. Eftersom jag jobbar söndag natt ska jag sova på planet, när jag hämtat ut burarna ska jag köpa en veckoförbrukning Hacendadochoklad och när jag kommer fram till gården ska jag älga ut på en kvällspromenad med Melchior. Allt är tajmat och klart in i minsta detalj.

Jag kommer sakna mina egna monster såklart men jag tror att de kommer få det bra hos Päronen. Imorgon ska morsan träna på att locka in katten Esmeralda och om några veckor kommer lillsyrran och hennes pojkvän Pottis upp från Göteborg och hjälper till med djurskötseln.

Min underbara katt Esmeralda och gosegrisen Eddie

Min tokiga terrier Alice under vår Spaniensemester

Snart dags igen

2010-04-09T09:29:00.004+02:00

Min kärlek Melchior. Bilden är tagen av Maria eller Jossan,

vet tyvärr inte vilken av dem så båda får creds för den

Nu är det nästan klappat och klart. Antagligen återvänder jag till paradiset 17:de maj. Slug som jag är räknar jag med att Norwegian kommer ha en massa bra specialerbjudanden den dagen. Jag kommer blogga från gården då också men det blir nog inte så många inlägg eftersom jag inte kommer ta bilen den här gången. Jag planerar att stanna till 22 juni nån gång. Eftersom det inte rör sig om så lång tid vet jag inte om bloggen kommer länkas från SOS hemsida så de som vill vara säkra på att kunna läsa kanske gör bäst i att lägga adressen på minnet.

Jag pratade med Big Boss imorse och sa att jag ville ta ut sommarsemester lite tidigare och det verkade inte vara några problem. Nu måste jag bara övertala min kära föräldrar att de ska vara hundvakt medan jag är borta. Lilla morsan är en trogen läsare av min blogg så nu måste alla hjälpas åt och lägga kommentarer om hur gärna de vill att jag ska fortsätta blogga från gården så kanske hon ger med sig.

Till hennes försvar kan jag säga att min ena vovve tycker om att äta hunddynor och dörrmattor och har på grund av detta kostat mina föräldrar åtskilliga slantar.

Särskilt Eddie tyckte det var kul att komma hem igen eftersom han älskar snö. Dessutom blev han glad åt att återse min katt Esmeralda. De ägnade första kvällen hemma åt att tvätta varandra ordentligt och sedan somnade de i varandras "armar". Tänk om alla människor satte lika stort värde på hundar som Esmeralda, så mycket bättre världen skulle vara. Många spanjorer har mycket att lära från min lilla katt-skatt!

Tillbaka till verkligheten

2010-04-05T16:24:00.006+02:00

Min sista morgon på SOS gick jag ut på en tidig promenad med Melchior. Han verkade lite förvånad när jag kom inälgande strax efter sju på morgonen men han är inte den som säger nej till en extrapromenad. Det var jättevackert uppe på berget, månen sken fortfarande när vi gick iväg. Vi satt och mös tillsammans när solen gick upp och för en halvtimme existerade bara Melchior och jag.

Vi hade bestämt att vi skulle åka klockan åtta men klockan hann bli kvart i nio innan vi slet oss från hundarna och volontärerna och faktiskt gav oss av. Hemresan gick betydligt snabbare än vi räknat med trots att min stackars bil tyckte det var väldigt jobbigt i uppförsbackarna på grund av åtskilliga extrakilon i form av vin och annan barnförbjuden dryck.
GPS:en skötte sig riktigt bra och vi gjorde bara en felkörning som tog oss till en pytteliten spansk by där lokalbefolkningen gjorde stora ögon.

Hundarna skötte sig över förväntan. Vi var lite oroliga för att de skulle hålla på och gruffa mot varandra men de låg så lydigt och fint och sov större delen av vägen. Primera som är en riktig mästarrymmare lyckades flera gånger ta sig ur selen till sitt säkerhetsbälte men annars var hon en liten ängel. Sandy tyckte det var väldigt spännande att sitta och titta ut genom fönstret. Under en sträcka på någon mil åkte vi längsmed en brun vägg och han vek inte med blicken från den ens för en sekund.

Eddie, Alice och Primera i baksätet

Eftersom vi ville vara ute i god tid och ha marginal för oförutsedda händelser körde vi hela första natten. Även denna gång blev vi tungna att stanna för en powernap på en fransk parkering runt fem på morgonen. Lite av en favorit i repris. Vi vaknade fullkomligt stelfrusna och halvsovande körde jag vidare till en mack där vi åt frukost.

Vovvarna äter frukost

Det tog oss bara två dar till Kiel så vi tog in på motel i väntan på färjan som gick kvällen efter. Vi lämnade hundarna på rummet och gick till en restaurang för att äta middag. När vi kom tillbaka hade de förstört två täcken, kuddarna och en handduk.

Vovvarna äter middag på motellet och laddar för att trasha rummet

Kloka av vårt misstag plockade vi bort allt som kunde förstöras när vi gick för att äta middag på färjan och lämnade dem i hytten. Vi vek upp madrasserna och trodde att vi hundsäkrat hytten. När vi kom tillbaka igen hade de lyckats få ner den ena madrassen och tuggat sönder den ända in till fjädrarna. Hundskrällen! Annars gick båtresan bra och vi kom fram i tid till Göteborg.

Mysig ö utanför Göteborg

Båtens tjusiga hundtoalett

Vi lämnade av Maria i Tranås och passade på att äta en massa nybakade bullar som hennes mamma bjöd på och därefter fortsatte Hanning, vovvarna och jag mot Stockholm och Primeras fosterhem. Det kändes konstigt att lämna av henne, som om hela äventyret kom ett steg närmare sitt slut.

Hejdå lilla krokodil

Primera med sin nya fostermatte

Efter att ha lämnat av Hanning var det bara Eddie, Alice, Sandy och jag kvar till den sista etappen. Jag gjorde nästan i brallorna när jag kom hem och såg hur mycket snö det var. Min uppfart var fortfarande blockerad av en stor snödriva. Eddie verkade dock glad över att snön var kvar och plöjde runt som den tok han är.
Idag på förmiddagen kom Solbritt och Leo och hämtade Sandy. Jag tror han kommer få ett toppenhem men det var trist att säga hejdå till honom. Den stackaren har varit med om mycket under sitt nioåriga liv men nu får han äntligen gå i pension hos en matte som älskar honom uppe i Örnsköldsvik.

Sandy på mitt köksgolv

Sandys nya lillasyster Snövit och Eddie

Sandy där han hör hemma

I och med att Sandy åkte har jag fattat att det verkligen är över för den här gången men jag har redan börjat planera nästa resa. Jag måste bara få chefen att förstå att det finns sådant som är betydligt viktigare än jobbet. Jag har siktet inställt på 29:e maj...

Farval for den har gangen

2010-03-31T19:16:00.005+02:00

Idag ar en mork dag. Solen skiner plikttroget men hela dagen har jag gatt och tankt att allt jag gjort har jag gjort for sista gangen. Det ar val inte helt sant eftersom jag planerar att snart aka tillbaka igen men anda.

Maria och jag badade alla hundar som ska aka med oss, dvs Alice, Eddie, Primera och Sandy. Efter det tog jag ut Alice, Eddie och Melchior pa en promenad och naturligtvis hittade de en gyttjepol att bada i. Eddie var kosvart pa hela underkroppen till ovriga volontarers noje. Det var bara att bada om honom men Eddie vore inte Eddie om han inte rullade sig i en sandhog dirket efter sa nu har jag betsamt att han far aka smutsig till Sverige.

Alskade hund

Pa eftermiddagen storstadade vi bilen sa att den ska vara ren och frasch infor hemresan men kanner jag oss ratt sa kommer den inte vara ren sarskilt lange.

Nar jag skulle koppla Melchior vid matningen kom tararna han gjorde sitt basta for att trosta. Trost a la Melchior innebar blota pussar fran navelhojd och uppat. Inte en centimeter av overkroppen kom undan opussad. Imorgon bitti ska jag ta honom pa en tidig promenad innan det bar av hem mot Sverige igen.

Frick on a stick vad jag kommer sakna allt detta!

Tre dagar kvar

2010-03-29T20:07:00.004+02:00

Idag blir det ett inlagg i racerfart for internetcafet stanger snart. Bilderna kommer i en enda rora pa slutet men det ar bara att gilla laget.
Min langpromenad med Eddie, Alice och Melchior harom dagen blev en riktig hit. Vi var ute i tre timmar och tog oss enda till Alhurin och tillbaka. Dessutom blev det lite mys med fika pa toppen av ett berg. Melchior ar helt underbar pa tu man hand, jag ar kar. Han tyckte dock att det var lite for varmt och passade pa att bada i varenda gyttjepol vi passerade. Om jag bara hade haft minneskortet i kameran sa hade det blivit manga fina bilder.

Idag var Ronna och jag till veterinaren med Doggie och Dolly. Doggie har problem med oronen och Dolly har lyckas skara sig mellan tva tar. Bada tva skotte sig jattebra och Doggie tyckte att det var en riktig hojdare att aka bil. Pa vagen hem sag vi de tva hundarna som Gill och jag forsokte fanga forra veckan. En av dem sprang langs vagen och den andra var inne i en liten by. Eftersom bilen redan var full med hundar var det inte riktigt lage att fanga dem och nar vi akte forbi senare sag vi inte skymten av dem.

Nu ar det inte sa manga dagar kvar tills jag aker hem och bade jag och mina bilkumpaner fasar. Ingen av oss ar sarskilt sugen pa att atervanda hem men jag forsoker tanka pa min katt for att sta ut.

Jahapp, det gick inte att ladda upp bilderna sa jag far spara dem till nasta gang istallet.

2010-03-27T10:33:00.003+01:00

Jag blev sa glad nyss. Jag stod inne pa Mercadona och valde bland en uppsjo av svinbillig vodka men det var inte det som gjorde mig glad utan ett telefonsamtal. Irene som vi hyr av ringde och sa att Dudley ar inbokad till Schweiz om tva och en halv vecka.

Idag akte Tony till England och jag har fatt i uppdrag att vara barnvakt at hans telefon. Inget roligt uppdrag eftersom det ringer pa den precis hela tiden. En bra sak med att han akte var att han lamnade Primera hos oss igar. Hon har ju bott hemma hos honom sedan sin kastrering men ska aka med mig i bilen till Sverige sa nu far hon nagra dagar pa sig att bli bundis med mina hundar och Sandy som ocksa liftar med mig. Primera var sig lik och foll pladask for lille Bob.

I forrgar upptackte jag att Rover ar en riktig myskille. Hur kan jag ha varit har i tva manader utan att lagga marke till honom? Han har skadat en tassen och far flexicam och nar jag skulle ge honom det haromdagen tog jag ut honom ur buren och satte honom i knat. Han stormtrivdes dar och somnade som en lite baby pa rygg. Han har bara varit en i mangden for mig forut men nu sag jag hans personlighet.

Idag har jag min sista ledighet innan jag aker hem och jag planerar att spendera den med ett hundgang uppe i bergen. Jag har hittat ett fint vattenfall dar man garna sitter nan timma medan hundarna leker runtomkring.

Penny som vi fangade precis i borjan av min vistelse har har utvecklats nagot enormt. Hon blir glad nar man kommer in i buren och busar garna med de andra hundarna. Hon och Polly far fortfarande ett extra mal mat om dagen och det har givit resultat pa dem bada tva aven om Polly fortfarande paminner lite om ett skelett. Det gar i alla fall i ratt riktning.

Forsok att fanga hundar

2010-03-25T18:14:00.003+01:00

Igarkvall var jag pa langpromenad med Alice, Eddie, George och Lola. Det finns sa otroligt mycket fina promenadvagar runt SOS sa det ar verkligen jattetrakigt att vi egentligen inte far ga dar.

Idag var jag och Gill och letade efter tva hundar som hon sett sitta bredvid vagen. En spansk man hade sett dem springa in pa sin apelsinodling och han lat oss ga in dar och leta. Tyvarr var det sa mycket trad att vi inte sag skymten av dem. Efter en stund traffade vi en annan man som bodde dar inne och han hjalpte till att leta aven om han var mer intresserad av att dansa och forsoka komma at att tafsa pa oss. Det blev inga nya hundar idag men vi ska halla ogonen oppna i fortsattningen.

Just nu ar vi sju stycken volontarer sa de flesta hundar far komma ut tva ganger per dag. Idag var det aven ett engelskt par har som hjalpte till att ta in hundar i lekhagen och leka med dem. Vi har blivit lite modigare och smyger upp pa berget med flera grupper varje dag och det marks verkligen pa hundarna att de far springa losa oftare.

Jack russeln Jorge

2010-03-22T18:19:00.005+01:00

Vi har fatt ytterligare en liten skatt i var samling, Jack russeln Jorge. Han koptes av en engelsk familj fran en djuraffar men som sa manga andra (puckade) engelsman ska de aka tillbaka till England och lamnar kvar sin hund. Han ar bara tio manader och en riktig gobit.

Idag var veterinaren Wayne har och renoverade lite hundar. Inga allvarliga saker men det ar skont att slippa aka in till veterinaren i stan med dem.

Det blir mest bilder idag for jag kommer inte pa sa mycket mer som har hant sen sist. Igar var det ju sondag sa da slappte vi nastan alla grupper uppe pa berget. Enligt Ronna sager spansk lag att de inte kan forbjuda oss att ga dar annars heller. Hon ska kolla upp det sa jag haller tummarna for att det stammer sa att vi kan komma igang med vettiga promenader igen.

Sigrid

Sigrid och min burkompis Maria

Diego

Benji oser pa

Benji och Olivia

Maria visar basta sattet att spendera en ledig morgon

Los hund

2010-03-17T19:32:00.005+01:00

For de som ar intresserade kan jag beratta att kalaset och dansshowen var fulltraffar bada tva :)

Vi har inte fatt nagra nya hundar sen sist, vilket ar ganska skont. De hundar vi har borjar bli ganska stressade av att inte fa springa losa sa mycket som forr. Darfor smyger vi upp pa berget sa ofta vi kan och later dem springa en stund. Vi haller oss i utkanten av marken for att inte stota oss for mycket med agaren. Tony kommer antagligen sla ihjal mig nar han ser bilderna men eftersom han inte forstar svenska planerar jag att ljuga och saga att det ar gamla bilder fran nar vi fortfarande fick slappa hundarna.

Lily, en av favoriterna

Rasmus och Leo

Lucas

Matt

Melchior, som aven han tillhor toppskiktet

Whiley, Lucas och Melchior

Lucas posar och Melchior vantar pa att Whiley

ska komma sa han far busa med honom

Melchior laddar

Balthazar

Tom

Grannarnas enorma svarta schafer hade lyckats ta sig utanfor deras staket idag. Den var inte alls sa pigg pa att vi gick forbi gang pa gang med hundar men den var ganska radd sa sa man till den ordentligt backade den undan. Jag algade upp med lite mat och vatten at den for den sag ganska olycklig ut dar den lag mitt i solen och vaktade grinden hela dagen. Jag har inte en aning om hur en sa stor luns lyckats ta sig ut.

Nya Maya ar en riktig mystjej. Hon gar sa fint i kopplet men hon orkar inte med nagra jattepromenader och det ar ju forstaeligt.

Jattedraktiga Maya

Platsbrist

2010-03-15T19:36:00.007+01:00

Forst tva bilder pa underbart fina Monique. Tyckte hon var sa snygg sa jag ville dela med mig av dem.

Idag kom ytterligare en ny hund. Vi borjar fa lite ont om burar trots att Brian kampar pa som en galning for att bygga nya. Polly har fatt flytta in hos Doggie och Tricky och Max och Beau (som numera heter Jo) bor hos Rover och hans medbrottslingar. Den nya hunden som kom idag heter Maya och ar nan slags husky. Hon ar draktig och ser ut som om hon ska valpa vilken sekund som helst.

Nu har jag tva bilder pa Max och Jo. De var inte sa intresserade av att bli fotade sa bilderna blev inte sa bra, men anda. Jo ar den roda och Max den svarta.

De fem valparna som ska flytta till oss kom pa besok igar. De ar fortfarande valdigt sma och tva av dem har lunginflammation sa de far bo kvar hos damen som raddade dem i nagra veckor till.

Vi har kommit pa att vakten som inte vill att vi ska ga med hundar pa berget ar ledig pa sondagar sa igar tog vi flera grupper dit och lat dem springa losa ett tag. Det var verkligen uppskattat. De sprang som galningar, jattekul att se dem sa glada.

Imorgon ska vi fira Jossans och Marias fodelsedagar och i ett svagt ogonblick lovade jag att jag ska upptrada med en dans sa det blir ett kort inlagg idag for jag maste hem och ova. Nasta gang far ni se bilder pa fina Maya.

2010-03-12T19:48:00.003+01:00

Idag kom det ytterligare nya hundar, Max och Beau. De hartidiager tillhort ett engelskt par som flyttade tillbaka till England och helt enkelt lamnade kvar hundarna. Deras fore detta grannar tog hundarna till SOS och donerade aven 50 euro och gav oss lite hundmat. Max och Beau ar ganska smala och lite skygga. Vi satte dem i en av isoleringsburarna men de ar sa sma att de kan ga mellan spjalorna sa tills vidare bor de i lekhagen. Jag ska fixa lite bilder pa dem till nasta gang.

Kvinnan som for nagra veckor sedan kom med fem valpar och sedan bestamde sigfor att behalla dem kom tillbaka idag. Antagligen ska hon lamna in dem imorgon. Idag hade hon med sig tva pyttesma valpar som ska bo hos henne ett tag. Aven dem har hon raddat fran avlivningsstationen som ligger i narheten. Hon ska ha dem hemma hos sig tills de ar tillrackligt stora for att kunna flytta till SOS.

Pa eftermiddagen kom ett engelskt par och fragade om de far komma och hjalpa till med hundpromenader en gang i veckan. De blev jatteglada nar jag sa att de ar varmt valkomna.

Den nya hunden som jag berattade om senast som ska sponsras av en dam heter Polly och bor for narvarande med Penny i en egen bur eftersom de bada ar nykastrerade. Hon ar valdigt mager och forsiktig men anda tillgiven och vill garna mysa. Jag undrar hur manga valpar hon lassat ur sig tidigare for hennes brostvartor ar flera centimeter langa. Jag har kommit pa ett nytt ord: mysonad. Det ar en promenad med hundar som inte drar utan man bara strosar fram och njuter av solskenet. Med Polly och Penny far man manga mysonader.

Polly

Hundar till Sverige

2010-03-10T16:58:00.010+01:00

Igår åkte Joanna hem i sällskap med fyra lyckliga hundar. Kvällen innan hon åkte åt vi ost och kex i Marias och min husvagn men det verkade bara vara Jossan och jag som uppskattade det.
Maria och jag ägnade morgonen att att bada hundarna. Allihop skötte sig utmärkt. Den enda protesten kom från Toby när vi skulle skölja hans ansikte. Han försökte äta upp den lömska vattenstrålen. Vi hade tur med vädret och tog hundarna på en sista promenad i solen så de torkade ordentligt.

Lucky

Toby

Ciro

Ella

Idag åkte Therese och jag med Sebastian, Lulu och Penny för att kastrera dem. Kelly som håller i trådarna kommer ordna ett hem till Sebastian så han kommer inte tillbaka till SOS bågot mer. Istället kommer vi få en galgotjej som de som hittade henne kommer sponsra under hennes tid på SOS.

Penny ska åka till veterinären

Anledningen till att jag åkte med var att Eddies bror Bruno bor hemma hos Kelly. Jag blev förvånad över att han är så liten men han var väldigt lik Eddie i ansiktet. Samma vackra ögon till exempel. Och de har likadana skall också.

Fina lilla Bruno

Nya hundar...igen

2010-03-08T19:28:00.010+01:00

Sen sist jag skrev har vi fatt in tva nya hundar. Forst kom lilla Lulu. Hon lamnades in av en engelsk familj som hittat henne i en soptunna. De beholl henne som fosterhund i en manad men nu ska de flytta tillbaka till England och kan inte ta henne med. De var valdigt ledsna nar de lamnade in henne. Just nu bor hon inne i min och Marias husvagn eftersom det inte finns plats for henne ute pa garden. Hon verkar stormtrivas med att ligga och grotta i Marias sang hela natterna istallet for att ligga i regnet och kylan ute i en bur. Hon ar sa dar harligt valpigt nyfiken men blir lite radd nar de andra hundarna skaller. Dessutom snarkar hon som en hel karl.

Den andra nykomlingen Bob hittades i Coin. En spansk man brukade mata Bob och hans granne foreslog att de skulle fraga SOS om vi kan ta hand om honom. Han ar ett riktigt busfro som leker med allt han kommer at. Han och Lulu gar pa promenader tillsammans men Lulu blir lite radd nar Bob busar for mycket. Jag undrar om han haft ett hem tidigare for han gick kanonfint i koppel fran forsta stund. Men han kan inte vara sarskilt gammal.

Precis nar vi skulle aka for att hamta Bob kom en dam och berattade att det lag en hund ihopkurad i regnet en bit bort. Vi akte efter henne till platsen dar hunden fanns. Forst sag det ut som en sten som lag vid sidan av vagen. Den stackars kraken var genomblot och fros sa hon skakade. Palsen var tovig och smutsig och det gick inte att se ogonen. Nar jag plockade upp henne rorde hon inte en fena. Hon var i riktigt daligt skick. Vi lindade in henne i handdukar och forsokte varma henne. Tony tog henne till veterinaren som konstaterade att hon ar blind och dov. De hittade aven ett mikrochip och tydligen var var lilla tjej 15 ar gammal. De lyckades inte fa tag pa agaren men daremot agarens pappa som skulle aka och hamta hunden. Tyvarr vet jag inte vad som hande darefter men jag hoppas att hon kan aterhamta sig.

Imorgon aker Joanna hem i sallskap med fyra hundar; Toby, Ciro, Lucky och Ella. Vi har varit lite nervosa for att Tobys papper inte skulle hinna bli klara men det blev fardigt idag. Imorgon bitti har vi alltsa hundbad att se fram emot. Ikvall ska vi ata ost och kex for att fira av Joanna.

Sebastian

2010-03-02T17:49:00.016+01:00

Idag fick vi in en ny hund. Det ar en galgo/galgokorsning och en riktig skonhet. Vi funderar pa att kalla honom for Sebastian efter en engelsk lopare. Dessutom tycker jag att det ar ett statligt namn som passar en san snygging. Det var Ronna och Brians kompisar som lamnade in honom. Han hade foljt efter dem fran sopstationen men tyvarr har de inte sjalva mojlighet att ta hand om honom eftersom de resar till england flera ganger per ar. Sebastian ar jattekelig och borjar gny sa fort man gar ut ur buren. Han ar jattemjuk i sattet och kommer fram och trycker in huvudet i magen pa en nar man satter sig pa huk. Det var svart att fota honom eftersom han foljer efter sa fort man forsoker ta ett steg ifran for att fa med hela hunden. An sa lange sitter han i en isoleringsbur men forhoppningsvis lyckas vi snart matcha ihop honom med nagra andra hundar sa han far lite kompisar.

Pa tal om mjuka hundar sa tror jag att jag har magiska egenskaper. Vilddjuret Melchior som inte skulle kunna vara stilla i tva sekunder ens om hans liv hangde pa det lag pa rygg i mitt kna och bara njot av att fa insidan av laren kliade. Alla som har traffat Melchior maste halla med om att det ar smatt overnaturligt. I och for sig ar val hans attackpussar ett tecken pa att han vill vara nara men det ar svart att gosa med nagon som far runt som ett skallat troll. Vi hade det jattemysigt hur som helst.

Det spanska paret som hade Abbey i nagra dagar kom idag med mat till hundarna och ett halsband till Abbey. De ville aven hjalpa till att ga ut med hundarna och eftersom de tycker om Abbey skickade vi ut dem med den gruppen. Nar de kom tillbaka bad de att fa ga med sma hundar istallet som inte drar sa mycket. Vi har ju inte sa manga sma hundar sa vi skickade ut dem med Spud och Dolly. Spud alar ju anda bara fram i buskarna halften av promenaderna.

Vi har en sa rolig volontar har just nu, Joanna. Jag vet inte om hon har fel pa balansen eller om hennes fotter ar for sma men hon ramlar hela tiden. Jag funderar pa att starta en vadslagning om nar Joanna kommer ramla nasta gang. Hon har undervisat oss andra i fallteknik ifall aven vi skulle bita i graset nagon gang. Det ar dock inte bara Joanna som har sina sma egenheter. Maria ar overtygad om att varlden kommer utsattas for en zombieattack och surfar runt pa natet efter tips pa hur man overlever. Vi agnade en timme igar kvall at zombiediskussioner och kom fram till att man inte ska lasa in sig dar det bara finns en utgang. Man ska heller inte gomma sig pa en ode o for det finns en stor risk att det inte vaxer bananer pa on samt att zombies eventuellt kan kora bat.

For att styra in det hela lite pa hundar igen sa kan jag beratta om fina Elvis. Han ar egentligen inte en SOS-hund utan tillhor Irene som vi hyr stallet av. Han har tidigare anvants som kamphund och har lite arr och grejer. Nan skitstovel har aven kuperat bade svans och oron pa honom. Han ar riktigt fortjust i min Eddie (alla hundar nastan ar det) och har borjat leka lite med honom under promenaderna. Harom dagen fick Elvis springa los en timme inne i Eden och efter det forsoker han ofta smita tillbaka dit in efter promenaderna.

Vi har kommit pa ett nytt system dar en person stadar alla burar och ovriga gar pa promenader. Vi borjar med de stora grupperna och tar singelgrupperna sist. De senaste dagarna har alla hundar kommit ut fore lunch och vi agnar eftermiddagen at bonuspromender och bollek inne i lekhagen.
Det sags ju att svenskar ar besatta av vadret sa jag maste gora min medborgerliga plikt och beratta att vi har haft sol i flera dagar nu och alla har snygga bonnbrannor. I dag pa eftermiddagen borjade det regna igen men jag haller tummarna for att det inte haller i sig. Som ni kanske har markt pa tidigare inlagg sa orkar jag aldrig korrekturlasa texten sa det kanske smyger med lite stavfel och konstiga formuleringar. Men hastigheten pa internet har gor att man helst inte sitter vid datorn langre an absolut nodvandigt. Som platser pa saren far ni en bild pa Abbeys fina syster Mea som snart kommer ut pa hemsidan.

Nya valpar

2010-02-26T19:07:00.008+01:00

Idag blir det inga bilder for fotandet har legat lite pa is sen sist.

Imorse upptackte vi att jag har punktering pa ena bakhjulet. Lite smairriterande men det slar anda inte gardagens resa fran Therese. Vagen var oversvammad pa ett stalle och det kom in sa mycket vatten i motorn att bilskrallet la av. Fyra spanska herrar kom skuttande och ville hjalpa till men efter ett tag gav de upp. En av dem fick lite daligt samvete for att de inte lyckades hjalpa mig och erbjod sig att bara mig tillbaka genom vattnet till bilen. Jag avbojde men tackade for hjalpen, vadade genom vattnet, hoppade in i bilen, startade den och korde darifran. Ibland har man turen pa sin sida.

Det kom en spansk dam med fem valpar idag. De var hur sota som helst. En av dem var albino. Vi bestamde att hon ska ha dem hemma hos sig i en vecka och lamna in dem till oss pa fredag. Jag vet inte riktigt hur gamla de ar men det ror sig nog bara om 6-8 veckor. Damen hade med sig en massa brod som vi gav till hundarna i kvallsmaten.

En bit fran garden ligger en dod katt bredvid vagen. Det ar sorgligt for den har scaliborhalsband pa sig sa den maste haft nagon som bryr sig om den. Vi har tankt ta bort den men ingen kanner sig sa frestad att gora det och darfor ligger den kvar. Vid lunchen idag kande vi en smatt rutten doft men kunde inte avgora var den kom fran. Till sist kom jag pa att det maste vara Sandy som rullat sig pa katten. Han gar los pa promenaderna och hade klet pa en sidan. Vi luktade pa honom och mycket riktigt stank han dod katt. Det blir dusch for den lille killen innan laggdags ikvall.

Okej da, tre bilder blir det. Hittade dem pa usb-minnet.

Ledig dag

2010-02-25T11:41:00.018+01:00

Idag är jag ledig. Jag följde med Therese hem igår och vi tog en härlig promenad längs floden med hundarna. Eddie och Alice tyckte det var jätteskönt att få springa lösa och leka tillsammans med hennes hundar. Det var kul att träffa Therese hund Miguel igen. Han var ganska spinkig sist jag såg honom. Då bodde han fortfarande på SOS. Nu har han vuxit till sig och blivit en riktig skönhet. Han och Eddie föll för varandra och sprang och jagade varandra medan stackars Alice och Bulie gjorde sitt bästa för att hänga med.

På kvällen åt vi middag hemma hos Therese och sen gick vi ut och drack öl tillsammans med George. Det var en väldigt lyckad kväll!

Therese har åkt iväg på ett möte så nu sitter jag och myser med alla vovvar och njuter av snabbt internet och en dator med å, ä och ö. Det är de små sakerna i vardagen som räknas.

Fina Miguel

Alice njuter av vattnet

Bulie med

Abbey hade fått ett hem hos ett spanskt par men de lämnade tillbaka henne efter bara några dagar eftersom de inte lyckades få henne rumsren. Hennes syster Mea blev glad över att få tillbaka sin lekkamrat så man får väl försöka se det positiva. De kom för att lämna tillbaka henne på kvällen och det var så mörkt så vi såg inte att det var hon. Vi trodde att det var några som ville lämna in en ny hund och det blev lite rabalder innan vi fattade att det var Abbey. Så kan det gå när ingen av volontärerna pratar spanska.

Abbey

Mea

Bynfo, Abbey och Meas burkompis

Det har varit soligt till och från i några dagar nu så den värsta vätan har försvunnit. Det är fortfarande lerigt inne i Shadows gamla bur som har utsetts till lekhage. Vi brukar leka med hundarna där inne efter promenaderna och vissa verkar tycka att det är roligt att ta sats och slajda genom leran. Tyvärr har vi inte möjlighet att låta alla hundar leka där inne varje dag så de får turas om. Vi har en bok där vi skriver upp vilka hundar som fått leka vilket datum.

Jättebebisen Benji är otroligt lekfull men han är så stor att de andra hundarna blir rädda när han drar igång. Härom dagen fick jag en snilleblixt och knökade in Perras och Mats hund George tillsammans med Benji i lekhagen och de for omkring som skållade troll i säkert en halvtimme. Till och med Olivia hängde på efter ett tag. George var täckt med lera från topp till tass efteråt men de såg lyckliga ut alla tre.

Benji tar igen sig efter leksessionen med George

Även Dudley tycker om lerlekhagen. Den hunden skulle kunna ägna en livstid åt att jaga bollar. Han är jätteduktig på att apportera och efter att han släppt bollen vid ens fötter står han och stirrar på den som om han med tankekraft försöker få den att flyga iväg. Jag känner mig lika hemsk varje gång jag avslutar leken och sätter tillbaka honom i buren igen. Det finns planer på att riva väggarna mellan några burar så att lekhagen blir lite större. Som det är nu finns det inte så mycket plats att springa på men det blir i alla fall en liten förändring i hundarnas vardag.

Det är otroligt hur humöret svänger i takt med vädret. De senaste dagarna har det varit skönt att jobba och man har mycket större tålamod med hoppiga och dragiga hundar så fort solen skiner. Även hundarna är mer avslappnade och vid lunchtid ligger de utslagna på rad i solskenet. Tack till Josefina Häll som bidragit med bilder på solbadande hundar.

Rover och Yentil

Sarah

Ultima

Sasha

Noah

Nu har jag lyckats ta en färsk bild på Penny. Jag hade rena byxor på mig så jag ville inte gå in i buren så det fick bli en bild genom gallret. Rena kläder är värda sin vikt i guld på SOS. Penny var så söt när hon var ute på promenad för några dagar sedan. Hon gick tillsammans med Rover, Yentil, Håkan och Patty när hon mötte mig tilsammans med Eddie, Alice, Daisy och Nobby. Penny är ju kär i Eddie och ville inte alls fortsätta tillsammans med sin egen grupp när hon fick syn på Eddie.

Hejda till adopterade hundar

2010-02-23T19:50:00.010+01:00

Jag ar lite forvirrad av allt solsken idag sa jag minns inte riktigt vad som hant de senaste dagarna.

I sondags akte ett helt gang hundar ivag till nya hem. Vi hade fullt upp med att bada hundarna och forbereda dem for resan men allt gick som pa rals. Pa morgonen akte Xavi och Meeka med fem volontarer till Sverige och pa kvallen kom Kelly och hamtade Rollie, Theo, Boone och Ginny for att kora dem till England. Det ar alltid sorgligt nar hundarna aker aven om det ar vad vi jobbar for. Joanna, en av volontarerna, tyckte att det paminde om maffiaverksamhet nar vi stod i den morka granden och vantade pa en stor skapbil som skulle hamta vara "varor".

Xavi tyckte inte om att badas i Sapona

Gill, Dudley och Meeka efter vovvarnas sista lekstund tillsammans

Vantan pa Kelly och transporten till England

Nybadad Theo som snart ska aka till England

I mandags flyttade Maria och jag ut till garden. Jag kommer sakna vara bilresor till Tony pa kvallarna eftersom vi da fick mojlighet att flippa ur totalt. Men det ska bli skont att slippa aka fram och tillbaka varje dag.

Igar hamtade Gill och jag Monique hemma hos Sallie och fick traffa hunden Sallie. Gill ar annu kassare an jag pa att hitta sa vi han besoka tva spanska byar, prata med tva gubbar och bli otroligt aksjuka innan vi antligen hittade ratt. Vagarna uppe i bergen ar inte att leka med just nu. Allt regn har skoljt undan delar av vallen som vagarna byggts pa sa att asfalten sjunkt ner en bit langs vissa partier. Gill vet aven var gaspedalen sitter sa jag hade viss dodsangest i vissa kurvor. Det var i alla fall valdigt vackert uppe i bergen och de sma byarna vi besokte var som fran en annan varld.

Hunden Sallie har verkligen hittat den perfekta platsen att pensionera sig pa. Hon lag och mos framfor brasan och sag ut att ma som en drottning.

Vi kande oss jatte hemska som tog Monique fran hennes plats framfor brasan och korde henne till lervallingen pa SOS. Forhoppningsvis far hon snart ett hem och slipper stanna hos oss sa lange. Hon ar en fullkomligt fantastisk hund. Otroligt vacker, rumsren, alskar katter och ar valdigt kelig och tillgiven. Det har blivit en stor omstallning for henne att flytta men hon tar det valdigt bra. Hon har flyttat in hos Dudley som blev sjalv nar Meeka akte till Sverige och de trivs bra ihop. Jag lekte en stund med dem i lekhagen idag men det var mest Dudley som lekte. Monique koncentrarade sig mer pa att bli klappad.

Uppdatering

2010-02-19T16:44:00.012+01:00

Forst ska jag beratta om lite privata angelagenheter. Jag har ju med mig mina hundar Alice och Eddie pa "semestern". Bada tva verkar tycka att det ar skoj med alla lekkamrater och att fa alga (utlases: aelga, det har ingenting med alger att gora) runt i bergen. Alice kan vara lite svartsjuk av sig men a andra sidan finns det fullt med folk som gosar med henne. For ungefar en vecka sen hittade Eddie ett ben under en promenad. Han gnagade pa det i tio minuter ungefar innan han blev av med det. Nagon dag senare borjade han matvagra och han kraktes flera ganger sa jag tog honom till veterinaren. Han var valdigt uttorkad sa han fick dropp och en massa sprutor. Veterinaren hittade inget fel pa honom men trodde att det rorde sig om forgiftning. Han ar i normala fall ingen knahund men han lag med huvudet tryckt mot mitt brost i en timme medan han fick droppet. Pa kvallen at han litegrann och dagen efter akte vi tillbaka till veterinaren och han fick aterigen dropp. Igar var vi tillbaka for tredje gangen och da fick han en spruta och vitaminpiller som han ska ha morgon och kvall. Igar at han tre protioner och imorse at han en jatteportion sa forhoppningsvis far han tillbaka de tva kilo han tappat under de har dagarna.

Energin ar det dock inget fel pa. Han kutar runt som vanligt nar han ar los mn han ligger garna lite extra i sangen och drar sig.

Eds med Tonys hund Seamus

Regnandet har antligen borjat lugna ner sig nu och solen har varit framme en hel del idag. Det ar fortfarande lerigt och dant men vissa av de evakuerade kennlarna gar att anvanda igen.

Nar vi var ute och gick harom dagen kom en gubbe och pratade med Therese. Tydligen ar marken dar vi har rastat hundarna privatagd och han ar anstalld for att se efter den. Det ar ett jaktomrade sa hundar ar inte tillatna. Allsta har vi inget vettigt stalle att rasta hundarna pa langre. Jag har lite bilder fran deras sista springtur i de har bergen.

Vi gar for tillfallet med dem langs vagen, forst fram till gransen dar vi inte far ga langre och sedan at andra hallet ner till en mack i narheten. Det blir i alla fall en 15-minuterspromenad och sedan far de leka och jaga bollar en stund inne i en av de stora burarna. Denna losning ar inte hallbar i langden men vi kommer inte pa nagot battre for tillfallet. De far atminstone gora av med lite av all sin energi nar de jagar bollar och leker.

Max verkar nojd med att leka i leran

Jag har filmat Toya, Sammi, Boone och Max nar de springer i bergen precis som jag sa att jag skulle gora men det gar tyvarr inte att ladda upp filmen. Hla datorn laser sig nar jag forsoker sa det far bli en annan gang.

Spinkiga Penny, som vi fangade under min forsta vecka har, har vuxit till sig en hel del. Hon ar fortfarande mager men det ar inte alls lika illa som det var i borjan. Hon har aven blivit modigare och kommer nyfiket ut ur huset nar man gar forbi buren. Hon har till och med fatt springa los inne i Eden tillsammans med George och Sandy. Hon funkar bra ihop med de flesta andra hundar men gar oftast tillsammans med Elvis pa promenaderna eftersom han ocksa sitter i singelbur an sa lange. Jag tog ut henne tillsammans med Benji och Olivia haromdagen men Benji var lite for lekfull for hennes smak. Jag ska ta lite farska bilder pa henne nagon dag da det ar fint vader.

Moniques valpar flyttade igar. De ska sa smaningom aka till Belgien. Vi ville fa bort dem fran garden sa fort som mojligt. Jag kommer sakna de sma liven. De har sadan otrolig energi och delar frikostigt med sig av pussar. En av dagens hojdpunkter var nar man skulle stada deras bur och slappte ut alla sex pa innergarden sa att det fick stoka omkring en stund. Det ar tomt utan dem.

For er som kommer ihag Kinko och hur hemskt hans huvud sag ut forut har jag en bild som kan pigga upp lite i vintermorkret. Hans behandling har gjort underverk och nu for tiden ar han en riktig snygging. Kanske lite rund om magen bara.

Oversvamning

2010-02-16T20:02:00.007+01:00

I sondags var Maria och jag lediga. Vi at pizza, tittade pa film och tog en strandpromenad med hundarna. Jag lyckades aven sprutlackera varat sovrum med coka cola. Regnet hangde i luften hela dagen men det kom aldrig riktigt igang. Tyvarr har bilderna fran var mysiga strandpromenad smitit sa jag kan dela med mig av dem efter var nasta ledighet och latsas att vi varit pa stranden da med.

Pa mandagen daremot oppnades himmelens portar. Mon Dieu, vad det regnade, non-stop i flera timmar. Till en borjan var vi inte sa oroliga. Vi satte in pumpar i de burar som var blotast och snickrade lite sangar at hundarna sa att de skulle komma upp en bit fran vattnet. Till en borjan var det kul att leka Byggare Bob men nar regnet bara fortsatte borjade jag bli orolig for att vissa hundar skulle bli sa blota att de skulle frysa ihjal under natten.

Efter nagra timmar var det sa mycket vatten i burarna sa att vi borjade springa med hinkar och osa ut vatten. Men det var hopplost. Lika snabbt som vi fick ut en hink hade det runnit in motsvarande tio. Till sist gav vi upp och borjade evakuera hundarna ur de burar dar det var som varst. Nar vi akte hem pa kvallen fanns det hundar i husvagnarna, hundar i koket och jag kan ge mig fasen pa att jag hade hittat en hund inknokad i tvattmaskinen om jag bara tittat efter.

Brian kom ut och racerbyggde upp tva nya burar sa alla hundar i de murade kennlarna kunde flytta.

Fran de burar dar det var mojligt gravde vi kanaler sa att vattnet skonk undan. Alla gjorde ett fantastiskt jobb och hundarna verkade riktigt nojda med oss. Sarskilt Liza och Sophie som fick tillbringa natten inne i Joannas husvagn (I Jossans sang. Sa gar det nar man lamnar den obevakad nagra natter)

Idag forsatte jobbet med att torrlagga burarna. Gill upptackte att grannars tradgardar har draneringsror som gar rakt in i vara hundburar. Suck, man upphor aldrig att forvanas!

Aven idag har pumparna gatt for hogtryck men det har aven regnat en del sa burarna gar fortfarande inte att anvanda. Snalla du, har du nagra kronor att avvara sa donera dem till SOS sa att vi kan kopa in fler pumpar for det kommer antagligen att regna fler ganger i framtiden.

Snart lediga

2010-02-13T20:48:00.012+01:00

Imorgon ar Maria och jag lediga. Det ska bli riktigt skont. Idag slog jag mitt personbasta genom att ga 15 promenader och ett tag trodde jag benen skulle trilla av. Det ar fortfarande regnigt och lerigt. Den hoga luftfuktigheten gor att det kanns som att andas under vatten. Flera burar ar oversvammade sa vattenpumpen har gatt pa hogtryck och vi har lagt ut lastpallar med skivor pa for att hundarna inte ska bli for blota.
Sadana har dagar ar det skont att bo hemma hos Tony sa att vi far komma in dar det ar varmt och torrt i slutet av dagen.

Vi har laddat upp med pizza, glass, chips och godis och planerar att inte lamna sangen pa hela dagen imorgon. Ifall det blir uppehall ska jag ta hundarna till stranden en svang.

En till bra sak med att bo hos Tony ar att mina alsklingar Willy och Heather bor dar

Willy dar han inte far vara

Alice lappar hade fastnat i morrningsposition nar hon sov

Stackars Liza har det kampigt i det kalla och blota vadret. Hon har ont i ett bakben och det blir inte direkt battre av kylan. Vi har borjat ge henne artrosmedicin pa kvallarna men det ar for tidigt att saga om det hjalper annu. Hon har blivit en riktig finsmakare och vill inte ata om man inte blandar kott i maten. Jag tror hon vet att hon ar SOS drottning.

Liza och Josefine

Vi har andrat promenadvagen en aning. Jag stotte pa en argsint engelsman imorse som var sur for att hans hundar skaller nar vi gar hundra meter fran hans staket. Han sa att vara hundar i och for sig inte skaller nar vi gar ut med dem men att han inte kunde trana sina hundar att vara tysta. Eftersom vi vill halla oss val med grannarna lovade jag att vi ska hitta en annan vag istallet...och det gjorde vi.

I nagra dagar har vi testat att ta Toya och Sammi tillsammans med Max och Boone pa promenaderna och det har fungerat jattebra. Tanken ar att Max ska flytta in till Toya och Sammi nar Boone drar till England. Idag slappte vi alla fyra losa tillsammans under promenaden och de hade jattekul ihop. De hade lite problem att bromsa i leran bara sa vi fick vara snabba att hoppa ur vagen nar de kom farande. Jag ska ta med mig filmkamera nagon dag och filma dem nar de far runt i 190 knyck. Jag hoppas att det gar att lagga ut filmen har sen men risken ar att uppkopplingen ar for seg.

Jag minns inte om jag redan har namnt det men Hakan och Patty har flyttat in i Rovers grupp och Primera bor inne hos Doggie och Tricky (ar ganska saker pa att jag redan berattat om Primeras flytt i alla fall)

Jag har snott lite fina bilder fran Marias minneskort. Jag tog lite bilder pa ett oversvammat SOS idag men hade glomt att satta i minneskortet i kameran sa det blev tyvarr inga sadana bilder.

Vackra Boone som tar med sig brorsan Theo till England om en vecka

Kiera som alskar sina tennisbollar

Syskonen Mea och Abbey

Och till sist lite fina utsiktsbilder fran promenadvagen.

Regn och koppeltraning

2010-02-12T19:01:00.007+01:00

Igar fick vi ett litet bakslag. Det har flutit pa sa bra de senaste dagarna med promenaderna och manga hundar har fatt sprungit losa. Men igar kom det en gubbe och sa till Pernilla att vi inte fick ga den vagen for att det ar hans mark. Han pratade bara spanska men hon forstod pa hans gester vad han menade. Vi vet inte om det verkligen ar hans mark eller om det bara var vad han sa for att han inte ville ha hundar i narheten. Idag gick Tony med pa en promenad for att prata med honom om han dok upp igen men vi sag inte till honom. Det ar lite markligt eftersom det ar fullt av folk som rastar sina hundar, getter och hastar dar. Tony hade en teori om att det ar ett jaktomrade och att det ar darfor man inte far ga dar med hund.

Pa eftermiddagen idag kom ett par som adopterat Bobby och Eva och gav hundarna godis som iflyttningspresent. De har en radiokanal och ska pusha lite for SOS under radiosandningarna.
Lagom till matningen ikvall borjade det osregna sa vi flot omkring med matskalarna mellan burarna. Vi kopplade nagra hundar at gangen och matade sa att de skulle slippa sta ute i regnet sa lange.

Primera har flyttat in till Doggie och Tricky men det ar ett hal under deras dorr sa hon forsoker smita tillbaka till sin kompis Ciro sa fort hon far chansen.

Flodhasten Tricky njuter av solen

Aven Ciro har blivit en riktig utbrytarkung. Tidigare har han fatt springa los inne i Eden (delen av garden dar volontarernas husvagnar star) men en meterhog grind ar inget som stoppar en livlig podenco.

Penny fortsatter gora framsteg. Hon far ga ut nar de flesta hundar redan varit ute sa att det ar lite lugnare pa garden. Idag foljde hon med riktigt snallt och blev bara radd nar bilar passerade eller grannhundarna var for hogljudda.

Igar forsokte jag ta lite fina bilder pa Shadow och Fjordor men det var inte det lattaste eftersom Lily hangde som en kardborre i min hastsvans hela tiden. Jag slangde citroner till henne som hon jagade och da fick jag nagra sekunder pa mig innan hon slog till igen. Darfor blev inte resultatet sa bra men tva bilder kan jag bjuda pa i alla fall. Jag tankte borsta hundarna i Shadows grupp ocksa. Fjordor tyckte det var jatteskont och visade tydligt sitt missnoje nar jag slutade genom att smalla till min arm med tassen. Lily daremot gav sig attan pa att kaka upp borsten, men hon verkade tycka det var roligt och det ar ju huvudsaken.

Fjordor

Shadow

Killen pa bakersta raden

2010-02-10T22:36:00.014+01:00

Pa SOS finns en underbar kille som alltid hamnar i skymundan bakom andra yvigare hundar som tar mer plats. Sammi vantar snallt pa sin tur men bor man tillsammans med 80 andra hundar sa kan man fa vanta lange. Han ar otroligt kelig och blir overlycklig nar man ger honom lite extra uppmarksamhet. Att han inte har fatt ett hem annu overgar mitt forstand. Om folk bara visste vad de gar miste om!

Han och hans kompis Toya har fatt borjat springa losa pa promenaderna och bada tva kommer sa fort man ropar pa dem. De tycker det ar jatteskoj att jaga bollar inne i buren.

Dessutom ar Sammi en riktig snygging och han brukar mota en vid burdorren med ett stort leende som gar fran ora till ora.

Jag tankte jag ska ge en liten update om Penny ocksa. Hon far mat tre ganger om dagen och bade ater och dricker med god aptit. Idag avmaskade vi henne och tog ut henne pa en forsta promenad. Min Eddie och lilla skrutten Sandy foljde med som moraliskt stod. Det gick over forvantan. Hon travade glatt med men tyckte det var laskigt att ga forbi grannarnas skallande hundar. Det gick bast att ga pa vagen. Nar vi kom ut bland buskarna blev hon mer misstanksam men vi lyckades i alla fall ta oss runt hela rundan. Pa hemvagen kom Eddie lite i forvag och da ville hon inte ga mer men nar han gick tillbaka en bit sa blev det fart pa henne igen. Hon verkar riktigt nyfiken men ar ganska avvaktande. Pernilla har agnat lite extratid tillsammans med henne och bland annat plockat fastingar.

Sa till sist lite bilder pa ett gang glada hundar som antligen far springa losa igen. Det ryms mycket energi i en liten hundkropp som fatt ga kopplad nagra veckor!

Hundfangaraventyr

2010-02-10T08:08:00.012+01:00

I forrgar hade vi en riktigt bra dag. Alla hundar kom ut pa sina promenader och de palitliga vovvarna har vi borjat slappa losa i bergen. Kiera-gruppen, Meeka-gruppen och Hardy-gruppen kom ut tva ganger och isoleringsburarna fick tre promenader plus att de sprang losa pa grillplatsen pa kvallen.

Grillen bestar av en gammal skottkarra med galler over men Tony har sagt att han ska skaffa en riktig grill sa fort han far rad.

Igar var det lite rorigare. Tony ringde mig under min andra promenad och sa att en granne ringt angaende en herrelos hund som sprang langs vagen utanfor deras hus. Egentligen tar vi inte in fler hundar just nu men Tony vill halla sig val med grannarna sa han skickade ivag mig att hamta den i alla fall.

Jag tog med mig Maria och Jossan. Vi fragade en man om han sett hunden men han trodde att vi ville adoptera en hund och gav oss vagbeskrivningen till SOS. Efter en halvtimme hittade vi i alla fall hunden. Den var en stor mager stackare. Hon hade halsband pa sig sa hon maste haft en

agare en gang i tiden. Hon var ganska nyfiken pa oss men nar vi kom for nara smet hon forbi. Vi blockerade en del av vagen med min bil men vi var anda for fa for att kunna tranga in henne i ett horn. Vi akte tillbaka till SOS och hamtade Pernilla och battrade pa godisforradet som borjade ta slut. Pedro, en man som bott granne med hunden och givit den vatten, kom ut och hjalpte till. Tillsammans fick vi in den i ett horn och efter nastan tva timmars hundfangaraventyr fick jag antligen fatt i halsbandet. Det kandes riktigt bra!

Vi bestamde efter lite diskussioner att hon ska heta Penny. Vi hittade inget mikrochip sa chanserna att fa tag pa agaren ar sma. Hon ar som sagt valdigt smal men jag hoppas att jag efter mina tva manader har kan skriva att hon gatt upp i vikt.

Senare pa dagen akte Therese och jag till veterinaren med Matt och Divo. Matt har problem med halsen och en framtass och Divo har problem med ogonen. Jag gick en liten svang med Matt medan vi vantade pa hans tur och han tyckte det var valdigt spannande att vara i "stan". En tremanaders mopsvalp hoppade upp pa hans nos och han blev sa forvanad att han inte ens kom sig for att morra.

Nar jag kom tillbaka till SOS var de nastan fardiga med alla promenader. Det var en hektisk dag men resultatet kanns bra.

Pa kvallen akte jag och Maria till apoteket for att hamta ut Divos ogondroppar och sedan kom vi vilse for sisadar femhundrade gangen den har resan.

Forsta dagarna

2010-02-07T22:36:00.007+01:00

Vi kom ner lagom till att flytten var fardig. Det radde fortfarande lite kaos men de har gjort ett otroligt arbete och ordnat det riktigt fint pa bara nagra dagar. Punkarparet Perra och Mats holl i tradarna och Philip och Ida som varit ner tidigare var dar och hjalpte till. Under min andra dag rojdes hela garden sa nu ser det riktigt snyggt ut och vi har borjat komma igang med att satta upp nya rutiner.

Tyvarr hade de inte hittat nagon riktigt bra promenadvag. Jag och dogwalkern Sabine gav oss ut med Eds, Al och hennes fosterhund Emma for att leta promenadvagar. Vi hittade en riktigt bra vag men den gick genom ett apelsinplantage sa den vagar vi inte anvanda. Sabine gav sig sjutton pa att hon skulle kunna roja en bra vag genom vegetationen vid ett litet vattendrag men det slutade med att hon fastnade. Idag har vi gatt med en del grupper ner till en bensinmack i narheten for att vi skulle hinna fa ut sa manga som mojligt och Gill och jag hittade en ganska bra runda dar i alla fall tva grupper kan ga samtidigt. Manga hundar ar valdigt stressade och understimulerade sa vi maste se till att fa igang ett system sa att alla far komma ut varje dag.
Ida och Philip akte hem igar men det har kommit fem stycken praktikanter sa det ar gott om folk. Imorgon kommer ytterligare en tjej sa da ar vi nio stycken, plus dogwalkers. For att hundarna skulle fa lite mer mansklig kontakt skickade vi in nagra av praktikanterna att borsta och leka med hundarna. Det ar naturligtvis inte samma sak som att fa springa los i bergen eller vid floden pa gamla SOS men hundarna ar sa karlekstorstande och suger verkligen at sig varenda klapp de far. Nu nar vi ar sa manga maste vi aven hitta saker att sysselsatta oss med eftersom vi bara kan ga nagra stycken at gangen.

Jag har knappt tagit nagra foton annu eftersom jag, pa ren svenska, har haft hacken full men idag blev det i alla fall nagra bilder pa Monique-valparnas koppeltraning.

Gill tar pa Cecilia hennes sele

Mats och Cleoffe

Valpar pa promenad.

Lilla cecilia tyckte det var ganska laskigt sa hon fick skjuts uppfor backen.

Nerresan

2010-02-07T21:59:00.011+01:00

De narmaste inlaggen kommer jag skriva fran Tonys dator sa tre trevliga svanska bokstaver kommer tyvarr inte komma med.

Jag gick upp klockan fyra pa morgonen den andra februari och packade det sista. Planen var att vi skulle aka klockan sex men det blev narmare halv sju. Forst akte vi till Stockholm och hamtade upp Josefine. Pa vagen fastnade det en massa sno och is i hjulen sa vi snodde en rasp fran hennes foraldrars garage som vi tog med oss for att kunna hacka bort isen.
Sen bar det vidare till Tranas for att hamta Maria och efter det avslutades dagen med resa till Goteborgs hamn dar vi tog baten till Kiel i Tyskland.

Hundarna var inte sa glada over att tillbringa ett halvt dygn i hytten och bara fa ga ut och kissa i en liten sandlada pa hundarnas rastdack.

Vi brande genom Tyskland, Belgien och halva Frankrike pa ett dygn. I Koln snurrade vi runt i markliga cirklar eftersom killen som designade vagnatet tydligen inte var riktigt klok. Aven i Paris fick vi problem. Motervagen vi skulle kora in pa var avstangd sa vi tillbringade tva timmar mitt i natten med att forsoka ta oss ut ur stan. Saken blev inte battre av att GPS-tanten skrek hysteriskt om tillatna U-svangar.

Maria pa autobahn

Vi hade bestamt oss for att kora hela natten men vid fem pa morgonen kande jag att jag holl pa att somna sa vi stannade pa en rastplats. Maria sag halvt medvetslos ut sa hon kunde inte heller kora utan vi bestamde oss for att ta en powernap och fortsatta efter nagra timmar da vi kande oss piggare. En timme senare vaknade jag av det var sa kallt att jag trodde att slutet var nara. Jag hade dessutom nacksparr fran min konstiga sovstallning och snusdreggel som rann ner over halsen. Misaren kandes total. Jag fortsatte kora ett tag tills vi hittade ett matstalle dar det aven passade bra att rasta hundarna. Sedan tog Maria over ratten men da blev jag helt plotsligt pigg som en larka och kunde inte alls sova.

Trots packning och terrier var baksatesplatsen den klart bekvamaste

Hade vi satsat sa hade vi hunnit fram till Malaga samma dag men eftersom en volontar som skulle aka hem dagen efter sov over hos Tony sa bestamde vi oss for att ta in pa ett hotell. Vi forsokte pa nagra stallen innan vi hittade ett som tillat att vi tog med hundarna men det gick anda forvanansvart enkelt. Vi fick en mysig liten stuga for bara 60 euro totalt. Pa morgonen stannade vi till pa en mack och kopte yoghurt. Utanfor macken sag vi en hund som strovade omkring och forsokte fa kontakt med mackens kunder. Vi gav honom den sista yoghurten men han bara nosade pa den och gick darifran. Det kanske inte alls var en herrlos hund utan den kanske horde till macken och van vid betydligt finare mat.

Efter att ha varit vilse ett tag hittade vi antligen fram till SOS och aventyret kunde ta sin borjan.

Imorgon

2010-02-01T18:49:00.003+01:00

Jag jobbade min sista natt på över två månader inatt...Lycka!
Imorgon påbörjar jag bilfärden till Spanien...LYCKA!!!

Just nu har jag en liten paus i packandet och jag har ett litet dilemma. Ska jag ta med lite leksaker till Eds eller ska jag köpa nya i Spanien. Det vettigaste vore egentligen att köpa nya där nere och sen lämna kvar dem hos SOS-vovvarna när jag åker hem men jag tänkte att leksakerna som luktar hemma kan vara en trygghet för honom under resan.
Det näst vettigaste vore att bara ta med en leksak men känner man Eds så vet man att bara en leksak inte är så rolig utan man måste ha flera som förflyttas i etapper runt runt i rummet.

För egen del har jag tagit mig samman och packat upp hälften av packningen igen. För arbetet behöver jag bara två uppsättningar kläder och eftersom jag har mina älsklingar med mig lär jag inte åka in till stan så mycket på kvällarna.

Denna lilla packningshistoria kvalificerar sig egentligen inte till min blogg eftersom jag går runt i dvala och inte kommer ha så mycket minne av det senare men den närmaste tiden kommer bloggen transformeras till resedagbok.

Nä, lite kaffe och sen på't igen ba!

Det närmar sig

2010-01-28T09:22:00.002+01:00

Nu är det bara några dagar kvar tills jag packar vovvar och bagage i bilen och far iväg mot Spanien. Jag har fixat Alice pass, nu gäller det bara att hitta mitt eget.
Jag har lite småsaker att ta tag i fortfarande innan vi åker, tex betala räkningar, köpa åksjuketabletter till Eddie och PACKA. Jag kör precis en tvättmaskin eftersom jag kom på att jag gärna har med mig lite rena underbrallor.
Däremot är jag riktigt stolt över min egen organisatoriska förmåga. För över en månad sedan fixade jag chillpills till Eds, köpte biljett till färjan mellan Göteborg och Kiel, ordnade husvakt, eftersände posten, köpte gps och sist men inte minst en bil.

På tal om bilen så höll jag på att göra i brallorna i måndags när jag åkte till Katrineholm för att lämna katten Esmeralda hos min vän Emelie. När jag kom upp över 80 började bilen tuffa som en motorbåt och skaka som ett galet asplöv. Vilken dröm tänkte jag, bilen pajar en vecka innan vi ska åka. Men det visade sig att det fastnat en massa snö och is i hjulhuset som däcken slog emot för varje varv. Uppfinningsrik som är åkte jag in till geocentrum och köpte en linjal för fem kronor och hackade bort isen.
Det är tomt här hemma utan min lilla Esmeralda. Det har gått tre dagar, fatta hur det kommer kännas efter två månader.

Med mig på nervägen får jag Josefine från Stockholm och Maria från Tranås. Ingen av dem har jag träffat tidigare så det här kommer bli jättespännande. Planen är att åka hemifrån klockan sex på morgonen på tisdag. Husvakten flyttar in kvällen innan så då ska jag ha teknisk genomgång av tvättmaskinen eftersom den kräver ett visst mått av händig touch. Senast halv sju på kvällen måste vi ha checkat in på färjan i Göteborg. Den effektiva restiden är bara sex-sju timmar så vi har gott om tid för raster, hundpromenader och diverse missöden.

De första två veckorna i Spanien ska jag och Maria bo hemma hos Tony i Malaga. Det ska bli skoj och jag tror det är bra för mina hundar så de får lite mjukstart på semestern.
LÄNGTAR!!!

På heder och samvete

2010-01-18T07:53:00.002+01:00

Jag har insett att min läsarkrets är ganska liten så nu ska jag rikta mig direkt till en av mina trogna läsare. Jag kom att tänka på den här händelsen för några dagar sedan när jag pratade med min moder om någonting som jag inte minns alls vad det var. Du är väldigt överrepresenterad i denna blogg men det är nog för att mitt undermedvetna säger mig att det är en smart taktik för att få dig att fortsätta läsa.

Du minns antagligen inte den här händelsen men jag kan upplysa dig om att du den gången levde riktigt farligt. Idag tror jag att du är ganska pålitlig men så har det inte alltid varit.....
(Dramatisk musik)
.....

När vi var små var vi förbjudna att gå på stora vägen. Stora vägen var en landsväg med cirka en bil var tionde minut, men ändå. Men så var det ju så att "Lilla ellaffären", det vill säga byns närlivs låg cirka en kilometer bort längs "stora vägen" och vi var fruktansvärt sugna på glass. Jag länsade min sparbössa (alternativt din sparbössa, jag vet inte riktigt) och la fram den strålande idén att vi skulle gå och köpa glass. Sagt och gjort, vi vandrade iväg.
Vi åt upp glassarna på vägen hem och du lovade dyrt och heligt att inte berätta för mamma vad vi gjort. Jag visste att det var jag som skulle råka illa ut om mamma fick reda på det, så jag påpekade gång på gång att du absolut inte fick säga något och du lovade på heder och samvete. (Jag visste inte riktigt vad det innebar men jag hade snappat upp uttrycket någonstans)
Så kom vi hem och fick syn på mamma i trädgården. Jag anlade min mest oskyldiga min och du rusade fram i 190 till morsan och ropade:
"Mamma! Vi har varit i Lilla ellaffären och köpt glass!"

Som om inte det svikna förtroendet var nog så hade jag även tappat min glass medan vi gick och fick i mig en massa grus eftersom jag inte ville låta glassen gå till spillo. Det var inte den bästa dagen jag haft.

Elden är lös

2010-01-16T08:31:00.004+01:00

När jag ska tända en brasa i spisen får jag ofta hålla på hur länge som helst. Jag tror att elden har tagit sig ordentligt men när jag kommer tillbaka efter tio minuter så har den slocknat igen. Irriterande och lite farligt på sätt att jag lever i villfarelsen att det inte finns något material i hela världen som kan brinna.

Men tydligen utgör kombinationen av en solstol i plast, en fleecefilt och två plastkrukor en alldeles utmärkt grund för dansande lågor. Detta fick jag lära mig den hårda vägen.

Min lillasyster var inneboende hos mig under några månader, det vill säga hon fick kampera bakom en skärmvägg i vardagsrummet. På den tiden bodde jag i Eriksberg i Uppsala och hade en underbar balkong i söderläge. Jag satt ofta ute på balkongen och solade, därav solstolen och filten. En dag skulle jag till tandläkaren efter som jag för tillfället inte hade några farmtänder (men det är en annan historia som jag inte kom att tänka på förrän nu). Elin låg i sin säng under fönstret ut mot balkongen och jag skulle precis gå ut genom ytterdörren när Elin sa:

"Det brinner på balkongen"

Hon sa det med en sådan röst man använder när man ska meddela att det ser ut att bli regn. Helt kolugn. Jag insåg inte riktigt allvaret förrän hon utbrast med aningen mer panik i rösten:

"Det brinner jättemycket"

Jag älgade in igen och såg två meter höga eldslågor utanför fönstret. Det brann nåt så in i h*lvete! Vi hämtade vatten i kastruller och det kändes som det tog en evighet att fylla dem och det tycktes varken göra till eller från när vi hällde vattnet över den lilla brasan. Saken blev inte bättre av att eldens lokalisering gjorde att vi var tvungna att öppna balkongdörren ut i elden för att ta oss dit. Jag började bli rädd att hela lägenheten skulle brinna upp så jag ringde brandkåren men han på larmcentralen var lugn som en filbunke och sa åt oss att fortsätta hälla vatten på.

När väl stolen, filten och de två krukorna var kremerade så avtog branden och vi lyckades släcka den på egen hand. Kvar på balkonggolvet fanns tre pölar med smält plast. En vit pöl med tre fastsmälta stolsben som pekade rakt upp, en röd pöl efter ytterkrukan och innuti den en svart pöl efter innerkrukan.

Smått adrenalinstinn hojade jag iväg till tandläkaren med en aura av brandrök omkring mig.

Minnet av Bay

2010-01-08T05:14:00.011+01:00

Det var en gång en man som av en händelse befann sig på La La Ji beach i Indien. Där träffade han en hundfamilj bestående av en hanhund, en tik och två valpar. Den lilla familjen hade ingen som tog hand om dem eller brydde sig om dem så mannen lät dem flytta in hos honom. Valparna fick namnen Lala och Ji, hanen döptes till Doggie och tiken till Bay. Efter en tid flyttade han med hundarna till Spanien men kunde inte längre ha dem kvar så han lämnade dem till SOS animals. SOS lyckades hitta ett hem till Lala medan Ji blev en gårdshund som kommer och går som hon vill. Doggie och Bay bodde tillsammans tills Bay en dag lämnade jordelivet för nya äventyr någon annanstans.

Jag föll pladask för Bay en kväll när jag skulle mata henne och Doggie. Ingen av dem brydde sig om maten så länge jag var kvar i buren, de ville bara gosa. Efter det såg jag till att alltid stjäla en liten stund med dem varje kväll. Dagen innan jag skulle åka hem till Sverige igen gick jag som vanligt en promenad med Doggie och Bay i bergen när Bay plötsligt började vingla och föll omkull. Jag försökte resa henne upp men hon ramlade bara ihop igen. Då lyfte jag upp henne för att bära henne tillbaka ner till gården men efter en stund tittade hon på mig och började sprattla för att jag skulle släppa ner henne på marken igen. Sedan skuttade hon som om ingenting hade hänt hela vägen hem. Hon passade till och med på, att i vanlig ordning, skälla ut alla hundar som vågade titta på hennes älskade Doggie. Jag berättade för Gill vad som hänt och vi trodde att det kanske kunde vara värmen som orsakat anfallet.

Efter ett halvår åkte jag, som jag tidigare nämnt, tillbaka till SOS och fick då veta att man konstaterat att Bay hade en tumör som tryckte på hjärnan. Det gick till och med att se tumören som en liten bula på hennes huvud. Under den första veckan jag var där fick Bay flera anfall och till sist beslutade Tony att ta henne till veterinären och vi var alla beredda på att den enda utvägen antagligen var avlivning. Jag spenderade flera kvällar nere hos henne och morgonen då hon skulle till veterinären gick jag upp en timme tidigare och stekte korv åt henne. Sedan var det bara att sätta igång och arbeta.

När jag var på väg ner från berget med Sarah, Nero och Brownie såg jag Yvet komma gående med Bay till Tonys bil. Bay skuttade på så gott hon kunde men vid det här laget hade hon väldigt dålig kontroll över bakkroppen. Jag la i högsta växeln men Tony och Bay hann åka innan jag kom ner. Det var ingen rolig förmiddag, men det blev bättre för när vi var nästan färdiga med arbetet kom Yvet och sa att Bay fortfarande levde. Veterinären ville att vi skulle försöka med en steroidkur för att se om det gick att krympa tumören.

Under siestan när jag låg och vilade inne på rummet hörde jag Gill ropa utifrån gården. Jag blev förvånad över att hon var där vid den tiden. Hon hade kommit för att lämna tillbaka Bay. Jag gick med Bay till buren och hon verkade glad över att vara hemma och få träffa Doggie igen. Under mina resterande dagar på SOS gick jag varje dag innan siestan ner till dem med en varsin varmkorv.

Det var verkligen en mirakelmedicin hon fått. Hon blev snabbt en pigg och glad hund igen och klarade av bergspromenaderna utan problem. Vi såg däremot till att gå med Bay dirket på morgonen innan det blev för varmt. Min sista dag på SOS gick jag med Doggie och Bay till floden under siestan. Båda två tyckte det var jätteskönt att få svalka sig i vattnet. Det var inget roligt att säga hejdå till Bay eftersom jag kände på mig att jag aldrig skulle få se henne igen.

Tyvärr hade jag rätt. Gill mejlade mig i början av november och berättade att Bay fått somna in 31/10. De hade blivit tvungna att dra ner på medicineringen eftersom Bays kropp tog stryk av den och det innebar att cancern tog överhanden igen. Volontären Anna följde med Bay på hennes sista resa till veterinären.

Doggie har nu fått en ny sambo, tiken Tricky och han trivs jättebra tillsammans med henne.

Verklighet eller ej?

2010-01-07T05:33:00.003+01:00

För några dagar sedan åkte jag buss tillsammans med min vän Emelie. Eller snarare min vän Emelie 2 för det är inte Emelie aka Junior som jag pratar om. Jag minns inte riktigt hur vi kom in på det men vi började i alla fall prata om övernaturliga saker och då kom jag och tänka på ett väldigt starkt minne jag har från min barndom.

Jag kunde flyga när jag var omkring 6 år gammal. Jag minns flera gånger då jag ställde mig på en röd, cirka 1,5 meter hög bokhylla som vi hade. Sedan lutade jag mig sakta framåt men istället för att ramla i golvet svävade jag 1,5 meter över golvet. Ibland gjorde jag samma sak fast från sängen istället. Det var en jättehärlig känsla som jag gärna skulle vilja uppleva igen. Jag kommer inte ihåg när min förmåga försvann men helt plötsligt fungerade det inte längre. Såhär 20 år senare säger logiken mig att det kanske kan ha varit en dröm som upprepade sig flera gånger men jag kan ändå inte helt och fullt tro på den teorin. Känslan av att sväva en bit ovanför golvet var så verklig och än idag minns jag precis hur det kändes. Även om inte minnet är verkligt så är det ett underbart minne som jag vägrar släppa taget om.

Jag ska kanske ge det ett försök till när jag kommer hem.

Böcker jag minns

2010-01-04T01:18:00.005+01:00

Jag gillar att läsa. Det kan sitta i generna för hela min familj är ena riktiga bokmalar. Nu hoppas och tror jag att mina föräldrar inte är släkt med varandra så det kanske inte alls är genetiskt. Troligare är att hela familjen blivit bitna av läslöss med tanke på att huset är översållat med hundar, kattor och andra luddiga djur.

Även en ganska dålig bok sätter sina spår hos mig. Man hittar alltid något att fundera på och reflektera över. Så ibland får man in de där riktiga fullträffarna då en bok är så bra att man känner en saknad när man läst ut den. När jag var liten älskade jag Narnia böckerna av C.S Lewis. Jag kutade runt i husets alla garderober och försökte ta mig till Narnia. Liknande böcker, fast för vuxna, är David Eddings serier Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea. Så jäkla roliga och spännande. Vissa av karraktärerna är helt enkelt underbara och jag blir nästan lite ledsen för att jag aldrig kommer få träffa dem på riktigt.

Jag har en förkärlek för fantasy. Det beror kanske på mitt fruktansvärt tråkiga jobb. Jag måste helt enkelt få fly till fantastiska världar och äventyr emellanåt. En bok som jag älskar (som alla borde läsa) är faktiskt inte fantasy utan snarare åt thrillerhållet. Den heter Operation Snövarg, är skriven av Glenn Meade och handlar om ett amerikanskt försök att lönnmörda Stalin. Jag höll konstant på att göra i brallorna medan jag läste. Det är definitivt inte en bok för hjärtsvaga människor. Jag tycker att Stalin var fascinerande. Kanske inte Guds bästa barn och nog var han läskig men även galenskap har en viss spänning.

I ett tidigare inlägg skrev jag om sådant som får mig att fånle på bussen men det finns en bok som får mig att störtböla. Jag har läst den säkert tio gånger och sitter jag på bussen när ett visst kapitel kommer så blir jag tvungen att avbryta läsningen och fortsätta vid ett senare tillfälle då jag är själv. Den är kanske egentligen en ungdomsbok men Black Beauty av Anna Sewell kommer nog aldrig sluta beröra mig. Kanske för att det även idag, mer än hundra år efter den skrevs, fortfarande finns miljontals människor på vår jord som sätter sig själva över djuren och behandlar dem som de vore en ägodel.

Black Beauty borde vara obligatorisk läsning i skolan så kanske man kan så ett litet frö av empati hos barnen och få dem att växa upp till en generation som behandlar djur bättre och med större respekt än vad dagens människor gör.

Sist men inte minst så finns det en väldigt rolig småbarnsbok som jag läste för min lillasyster när hon var liten. Jag anar en viss renässans hos denna bok. Jag tror inte Elin skulle vara den person hon är idag utan Max Potta.

Äventyr på hög nivå

2010-01-03T16:45:00.040+01:00

För att uttrycka mig på ett sätt som var vanligt när jag var barn så skulle jag vilja säga att berg är balla, alternativt hippa. Om jag däremot skulle uttrycka mig så smörigt jag bara kan skulle det bli att berg tänder min själs innersta låga. Nu lever vi ju inte längre på 80-talet och smöriga kommentarer brukar jag försöka trycka tillbaka så fort de hotar att lämna min strupe men jag gillar faktiskt berg. Jag tycker att de är fascinerande plus att det bor troll i dem.

Efter mitt besök i Anderna så bestämde jag mig för att bestiga Aconcagua men syster-yster hade andra planer. Hon ville upp på Kilimanjaro. Med tanke på hur många gånger hon fått finna sig i att åka dit jag vill så tyckte jag det var dags att låta henne tro att hon faktiskt har något att säga till om och vi bokade in en resa till Tanzania. Tyvärr innebar det att jag missade en av mina bästa vänners bröllop. Jag ångrar inte för en sekund att jag åkte men jag önskar verkligen att jag kunnat vara med på Fridas stora dag. Men som hon själv sa: "Du får vara med nästa gång istället".

Det blev en lång flygresa och vi lyckades med konststycket att besöka fem länder på en dag. Vi flög från Sverige till Italien, vidare till Etiopien och därefter Kenya och Tanzania.
Från Kilimanjaros flygplats delade vi bil med engelsmännen Andrew och Duncan som även de skulle bestiga berget. Det är ganska sjukt att vart man än åker i världen så finns det engelsmän där. Jag har en teori om att deras ö är för liten så de måste turas om att vara där. Jag kan ge mig på att då människan väl lyckas ta sig till Mars kommer det sitta en tedrickande engelsman där med spretande lillfinger och säga: "Hello dear!".

Vi bodde en natt på Springlands hotel där vi fick träffa vår guide Gabriel. Han var en leende liten gubbe som talade bedrövlig engelska och tackade så fort vi sa att vi förstått vad han sa. På morgonen gav vi oss av till Mweka gate där vi fick genomgå den första av ett oändligt antal registreringar. Det var proppfullt med folk. Sånna som precis skulle ge sig upp på berget, de som kom tillbaka, vakter, guider, väskbärare och försäljare. Som vanligt i kaotiska situationer satt jag och stirrade med tom blick rakt ut i luften och försökte skärma bort allting tills det var dags att ge sig av.

Första dagen gick vi mest genom regnskog. Vi såg lite apor på vägen och en hel del skojiga fåglar. Vi gjorde sällskap med Andrew och Duncan och även två andra engelsmän, Tom och Tyron, samt en tysk vars namn jag glömde kvar på berget. Andrew och Duncan hade slagit vad om att de skulle ta sig hela vägen upp med flip-flops på fötterna. Inte så genomtänkt med tanke på att det kan bli ner till 20 minusgrader på toppen.

Vi hade tur och slapp regn och kom helskinnade fram till första lägret där vi blev serverade en rejäl middag. Gabriel tjattrade non-stop och vi började redan nu känna att vi borde tagit med en munkavle. Detta fortsatte vi sedan önska i en veckas tid. Proceduren de första morgnarna var:

G: -Sisters!?

M och E: -Yes?

G: -Sisters!?

M och E: -Yes!

G: -Sisters!?

M och E: -WHAT!?!

Efter några dagar skippade vi dock delar av proceduren. Kanske för att spara tid, kanske för att tålamodet minskade i takt med att höjden ökade.

G: -Sisters!?

M och E: -WHAT!?!?!

Jag måste ändå säga att vi blev fruktansvärt väl omhändertagna. Morgon och kväll ställde de fram varmt vatten och tvål åt oss och varje gång vi kom till ett nytt läger stod kaffebordet uppdukat.

Gabriel gnällde lite på att vi åt för dåligt eftersom det mesta av maten alltid var kvar när vi var färdiga men å andra sidan lagade de mat som skulle räckt till ett helt kompani och förväntade sig att två damer på gränsen till undervikt skulle göra slut på den. Vi spionerade på Tyron och Tom, dvs vi stod och pratade med dem när de åt, och de lämnade lika mycket som vi trots att de båda var en bra bit över medellängd.

Jag blev förvånad över att vandringen gick så lätt. Jag hade trott att den tunna luften skulle påverka mig mer och att jag skulle flåsa som en gammal gubbe på en strand i Miami. Men vi gick så långsamt och tog ofta vattenpaus så det var inga som helst problem. Den fantastiska utsikten och känslan av äventyr gav en enorm kick. Innan vi åkte från Sverige trodde jag inte att jag skulle klara hela vägen upp men när vi väl kommit igång kände jag mig stark och blev övertygad om att vi båda skulle ta oss upp till toppen.

Men det var allt lite psykande att gå dagarna i ända utan att toppen verkade närma sig det minsta. För att vänja oss vid höjden gick vi uppåt varje dag för att mot kvällen gå ner en liten bit igen. Raka vägen tar det ungefär två dagar att komma till toppen men det är få som klarar sig hela vägen utan måste ge upp halvvägs.

På lägerplatserna fanns det många tält men konstigt nog såg vi inte till så många andra under dagsetapperna. Då och då träffade vi dem vi haft sällskap med första dagen och passade på att peppa varandra och dra rövarhistorier. Andrew och Duncan hade fortfarande flip-flops på sig vid 4800 meter.

Ju högre upp vi kom desto värre terräng blev det. Stigarna blev smalare och stenigare. Vid näst sista lägret började jag känna av höjdsjuka. Huvudet kändes som det höll på att sprängas och sista dagen innan topphugget satsade mina tarmar på att ta sig ut genom munnen.

Vi kom fram till det sista lägret på eftermiddagen. Vi hade några timmar på oss att äta och vila innan vi skulle ge oss av den sista biten mot toppen. Jag firade med att spy upp allt jag ätit de senaste timmarna. Jag ville inte att Gabriel skulle se mig eftersom de som var höjdsjuka inte fick fortsätta. Han var en större pain än vanligt och väntade gång på gång tills vi precis somnat innan han dök upp bredvid tältet och vrålade SISTERS!!!

Klockan tolv på natten gav vi oss av på det som skulle bli en av mitt livs hittills största prövningar. Till att börja med njöt jag av färden. Månen sken och hela berget lyste blått. Längs bergssidan såg vi de som givit sig av före oss. Deras pannlampor bildade ett långt luciatåg.

Allteftersom natten gick och vi kom högre upp blev det kallare och kallare. Jag mådde fortfarande pyton och frös mer än jag någonsin gjort tidigare. Elin såg ut att vara ungefär lika glad över färden som jag. Vi hade en extra guide med oss och han utsåg till sin uppgift att mata oss med vatten och choklad. Vi var allt annat än snälla mot Gabriel, som att det var hans fel att det var kallt, mörkt och allmänt eländigt. Gabriel och den andra guiden var helt otroliga. Inte bara för att de stod ut med oss utan för att de pushade oss att fortsätta. Flera gånger när vi rastade trodde jag inte att det fanns en chans att jag skulle kunna resa mig upp igen.

Jag gick bakom Gabriel och såg endast den lilla cirkel som lystes upp av min pannlampa. För varje steg Gabriel tog såg jag hur han gled tillbaka ett halvt steg i det lösa gruset. Vi rastade ungefär var hundrade meter för vi totalt tömda på krafter. Någongång vid fyratiden på morgonen började jag fundera på om det inte skulle vara bättre att lägga sig ner och dö. Känseln hade för länge sedan övergivit mina fötter och händer. Det som fick mig att fortsätta gå var tanken på att jag aldrig i livet skulle ge upp före Elin och att jag inte skulle kunna förlåta mig själv om jag inte avslutade. Jag var hela tiden rädd för att Elin skulle ge upp för då vore risken stor att jag skulle hänga på och det ville jag verkligen inte. Ingen av oss kunde längre gå ordentligt eftersom fötterna var så stelfrusna att de kändes som enorma klumpar längst ner på benen. Vi stapplade fram som efter en rejäl helkväll.

Så helt plötsligt sa Gabriel: "Welcome to the roof of Africa!"

"What the fuck", tänkte jag, "är vi redan framme?" Helt plötsligt var all trötthet som bortblåst och jag glömde nästan bort hur hemska de senaste timmarna varit. Vi rusade fram till skylten som markerade Afrikas högsta punkt och hoppade runt och skrek som vrålapor på amfetamin.

Klockan var 05.55 när vi nådde toppen. Vi kom upp precis i tid för att se solen gå upp över Afrika. Gabriel la rabarber på min kamera så jag har minst ett dussin sneda bilder på rödglödgad horisont. Ruset jag fick när vi kom upp var helt otroligt. Fastän jag vet att tusentals andra människor tagit sig hela vägen upp kändes det ändå som om ingen någonsin skulle kunna upprepa vår bedrift.

Efter ett tag började kylan görs sig påmind och vi bestämde oss för att påbörja nedstigningen. Efteråt fick jag reda på att vi hade träffat Andrew och Duncan däruppe men det har jag inget minne av. Jag minns att vi hade sällskap med dem ner men inte att vi träffades på toppen.

Stämninegn var hög. Vi mötte folk som fortfarande var på väg upp när vi gick neråt och jag tror aldrig jag har high fivat så mycket under en och samma morgon.

Vi tältade en sista gång på vägen ner och efter sex dagars vandring kom vi tillbaka till Mweka gate, lite tröttare men betydligt lyckligare.

För att fira drack vi en varsin Kilimanjaro-öl tillsammans med Gabriel när vi kom tillbaka till Springlands hotel. På kvällen träffade vi Tom och Tyron. Tom och den tyska gubben hade klarat sig hela vägen upp men Tyron blev tvungen att vända efter 1,5 timmar pga höjdsjuka.

Dagen efter tog vi bussen till Nairobi i Kenya. I tio timmar skumpade vi runt i en fallfärdig minibuss på gropiga och dammiga vägar men det är en annan historia.

Min favoritdikt

2010-01-02T22:25:00.000+01:00

Jag satt vak hos en döende man en natt. Han sov lugnt och fridfullt och var inte medveten om min närvaro. Han hade ingen tv i lägenheten så för att hålla mig vaken lånade jag hans diktsamling och satt och läste. Med i den fanns min favoritdikt (alternativet var Bibeln men min lärare avslöjade slutet när jag gick i lågstadiet. Nä allvarligt, jag har läst Bibeln och tycker verkligen inte att det är en bra bok). Dikten är skriven av Sten Selander och är i mina ögon fantastisk.

Vi spelade kula på torget en dag

en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti han hade fem

vi spelte och han förlorade dem.

Hon snorade till och gav mig en blick

då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port

och tyckte det var något fult jag gjort.

Jag gnodde tillbaka men ingenstans

kunde någon säga var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än

när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad

för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor grov karl

som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort

man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen

och trösta pojkar som stelnat till män

Får, mögel och skoskav

2009-12-31T05:16:00.000+01:00

För några år sedan sa min lillasyster till mig att hon skulle vilja åka på vandringssemester. Jag tyckte att det lät som en väldigt bra idé och eftersom vi båda är Harry Potter-fantaster tyckte vi att Skottland lät som ett strålande alternativ. Det fanns ju trots allt en chans att vi skulle hitta Hogwarts. Vad vi inte tänkte på då var att regngudarna ofta ler mot just Skottland.

Planering är varken min eller Elins starka sida men jag tror att vi båda kan erkänna att jag i alla fall vet vad ordet betyder. Jag googlade på Skottland och kom fram till att en tur längs ostkusten lät lockande och att Shetlandsöarna och Orkney bör upplevas. Vi köpte flygbiljetter till Aberedeen och färjebiljetter så att vi fick tre dagar på Shetlandsöarna innan vi for vidare till Orkney och därefter fastlandet. Kartor är för kärringar. Tanken var att om vi hela tiden hade havet till vänster om oss då vi kommit till fastlandet så skulle vi så småningom nå fram till Edinburgh.

Resan till Aberdeen gick utan problem. I Köpenhamn bytte vi till ett pyttelitet propellerplan som det inte gick att gå raklång i. Väl framme i Aberdeen stötte vi på resans första problem, Elins väska hade hamnat i Holland. Vi anmälde den försvunnen och fick reda på att den skulle komma först dagen efter. Vi som hade en båt att passa!

Tjejen som tog emot vår anmälan ville veta vilken adress vi skulle bo på i Skottland och verkade inte alls kunna greppa det faktum att tält ofta levereras utan brevlåda. Vi funderade en stund och kom sedan upp med tre riktigt bra förslag på hur vi snabbare skulle få väskan. Antingen kunde vi slå upp tältet utanför deras kontor för att illustrera hur viktigt det var att få väskan innan vi kunde fortsätta vår semester eller så kunde vi utse deras kontor till vår privata toalett för att för att tillgodose vårt behov att hämnas på någon eller så kunde vi vara riktigt jobbiga och gå och fråga stup i ett om väskan kommit. De sista förslaget vann efter omröstning en jordskredsseger. Vi hittade en solig kulle mitt på perkeringen som blev vårat högkvarter mellan anfallen.

Så här glad ser men ut efter ha ens väska shanghajats till Holland

Vi trodde inte själva att vår taktik skulle lyckas men helt plötsligt fick vi beskedet att väskan skulle komma om en timme. Det första frasmongot hade inte lagt in vår anmälan i systemet så då de bytte skift visste inte de nya om att vi saknade den.

Glada i hågen hoppade vi på en buss till hamnen och hann med vår båt med god marginal. Vi intog ett varsitt vilosäte men insåg under natten att det var mycket bekvämare att rulla ut sovsäckarna och lägga sig på golvet. Tidigt på morgonen kom vi fram till Lerwick. Vi hade inga planer utan tänkte bara vandra runt lite planlöst i tre dagar och titta på ön. Det låg en tjock härlig dimma så man blev genomblöt trots att det inte regnade. Vi valde den väg som hade minst uppförslut men efter några kilometer stannade en lastbilschaufför och upplyste oss om att vi var på väg till öns soptipp. Oupsidaisy!

Redan första natten blev min sovsäck genomblöt och jag bestämde mig för att nästa gång ska jag inte vara dumsnål och köpa det absolut billigaste tältet.

Utsikt från första lägerplatsen

När vi skulle plocka upp spritköket upptäckte vi att de två kokkärlen kilats fast i varandra så vi fick koka all mat i samma kärl. Jag försökte bända isär dem men Elin som är rädd om sina saker sa åt mig att sluta för att jag inte skulle ha sönder dem. Strax därefter fick hon frispel och gick lös på dem med en kniv.

Även fast vädret milt sagt sög så gillade vi ändå Shetlandsöarna. Folk var väldigt trevliga och hjälpsamma. Det var inga problem att fylla på vattenflaskorna hemma hos folk och vi blev gång på gång erbjudna skjuts. När vi vaknade den sista morgonen sken solen på oss och en rolig gubbe passade på att filma mig när jag rakade benen i sjön som låg mitt i fårhagen vi intagit.

Solig härlig morgon vid sjön

Vi låg och grottade i solen vid en fotbollsplan och roade oss med att undersöka en gammal ruin mitt i staden i väntan på att båten till Orkney skulle gå.

Tillbaka i Lerwick

Vi kom fram till Kirkwall på Orkney sent på kvällen och tänkte att vi går en liten bit tills vi hittar ett bra ställe att slå läger. Tyvärr består hela Orkney av fårhagar med rejäla staket runt. Runt två på natten fick vi nog och slog upp tältet i vägrenen. Några timmar senare vaknade vi av att tältduken fladdrade då bilar körde i hundra knyck en meter ifrån oss. Vi insåg att det var smartast att packa ihop och ge oss av. Vi hade en dag på oss att ta oss till St Margarets Hope i andra änden av Mainland och tog tacksamt emot skjuts av ett gäng konfirmander från en fransk friskola. De släppte av oss vid en lång bro som vi knatade över innan vi lagade frukost vid havet med utsikt över vrak av förlsita båtar från första världskriget.

Orkney består av hysteriskt många öar med långa broar emellan. Vid slutet av en bro kom tre små barn utrusande ur ett hus och gav oss godis, dricka och chips. Föräldrarna hade väl sett att vi såg halvdöda ut. Jag tror vi överskattade vår egen kapacitet en aning när vi bestämde oss för att ta hela Orkney på en dag. St Margarets Hope måste vara den vackraste byn i världen men tyvärr kunde vi inte njuta fullt ut eftersom vi var så jädrans trötta. Den består av en massa små sagohus som ligger på terasser ner mot havet. Det blev inte en enda bild därifrån för syster-yster höll på svimma och behövde lite stöd och kameran kändes så tung att det inte gick att ta några kort.

Vi tog oss i alla fall över till fastlandet till sist. Jag är ingen stor barnälskare i vanliga fall och hade det inte varit för Elin hade jag nog slängt snorungarna på sätet bakom över relingen. Tips till alla föräldrar: Låt inte era ungar gång på gång kleta choklad på en trött och hungrig hetlevrad svensk.

På fastlandet gick vi några kilometer på en strand som luktade rutten fisk och sjögräs och planerade massmord på Skottlands flugor. Vi slog läger bredvid en kyrka och såg fram emot en lång sovmorgon dagen efter. Ett litet åskoväder väckte oss i gryningen och eftersom vi inte kände för att bli grillade packade vi ihop och gav oss av. Som tur är finns det många ödehus i Skottland och de lämpar sig utmärkt som regnskydd/frukostmatsal.

Vi gav oss av igen när det slutat regna. Efter några timmar tog vattnet slut och vi bestämde oss för att lifta. Haken var bara att det måste åka förbi bilar för att man ska kunna lifta. Till sist kom det i alla fall en trevlig kille som skjutsade in oss till Wick. Medan Elin var inne på postkontoret och skickade vykort träffade jag en tvättäkta britt. Han hade tweedkavaj, promenadkäpp och sa "tata" med tillhörande handgest när vi skildes åt. Jag var eld och lågor när Elin kom ut från posten. Det var som att ha sett sin första kängru.

Vi skulle bara vila lite och somnade på en gräsmatta. När vi vaknade några timmar senare var det ganska sent på dagen så vi gick en bit utanför Wick och slog upp tältet i en fårhage. Där stannade vi sedan i flera nätter. Vi hade hittat den perfekta platsen. I hagen fanns lustiga får med lång svans och havet låg bara några meter ifrån oss. Hela hagen var översållad av blommor och en dryg kilometer bort fanns en ruin att utforska.

En dag bestämde vi oss för att tvätta våra kläder. Problemet var bara att vi var en bit upp med klippor som stupade omkring 40 meter ner. Vi hittade i alla fall ett ställe där det gick att ta sig ner till en liten strand.

Vi tvättade och badade och tyckte att livet var riktigt gött. Helt plötsligt såg vi en dimvägg som var på väg in mot land. Det var jättehäftigt. Det var verkligen som en vägg som kom farande och vi bestämde oss för att klättra upp igen innan dimman nådde in till land. Vi hann precis upp innan dimman nådde fram. Det var nästan ännu häftigare för det såg ut som om dimman rann upp längs bergsväggarna innan den löstes upp av solskenet.
Vi hade jättetur med vädret under våra dagar i blomsterhagen. En bit ut i havet låg en stor klippa där hundratals vita fåglar bodde. Rakt genom klippan gick en tunnel men tyvärr tog vi oss aldrig ut dit för det var så kallt i vattnet.

Den fjärde dagen tog vi oss samman och knatade in till stan igen och tog tåget till Inverness. Vi blev lite idiotförklarade när vi försökte betala 500 spänn för en 200-kronorsbiljett. Det var en mysig tågresa. Vi satt och sjöng svenska sånger för en skotte som nästan såg ut att uppskatta det.

Från Inverness vandrade vi till Loch Ness. Halvvägs dit slog vi läger och tyckte att det var en bra idé att ta smakfulla nakenbilder på varandra. Jag vidhåller fortfarande att det var en bra idé men den hade kanske varit ännu bättre om vi inte slagit läger precis vid ett vandringsstråk. Jag tror det var den natten jag vaknade till, stirrade på Elin och sa:

"Jag kanske är lite dum, men är det dig jag rest med hela tiden?"

"Öh, ja!", svarade Elin.

"Va fasen, ni ser ju likadan ut allihop!" Sen somande jag om igen.

Dagen efter kom vi i alla fall fram till sjön och tog ett snabbt dopp i det iskalla vattnet.

På väg tillbaka slog vi läger på samma ställe igen. Vid det här laget hade tältet börjat mögla efter två veckors väta. På morgonen satt vi under en gran i ösregnet med en varsin grötskål. Då kom ett skotskt par med sin hund förbi och frågade om vi ville följa med hem till dem och duscha. Vi högg direkt. Medan vi duschade fixade de frukost. Rena, mätta och varma knatade vi sedan iväg den sista biten in till stan. Naturligtvis öppnade sig himlen efter bara några minuter och vi blev dyngsura igen. Jag fick i alla fall nytta av min käcka sydväst som jag fått i födelsedagspresent. Måhända att jag såg ut som en idiot men skön var den.
Vid det här laget hade vi tröttnat på vandringssemester och tog tåget den sista biten till Edinburgh. Vi delade säte med två kanadensiskor som vi tjattrade med hela vägen så resan gick fort. Det var inte det lättaste att hitta rum i Edinburgh för vi kom dit lagom till en festival. En natt blev det i alla fall och vi hann med det viktigaste, som att dricka öl och handla upp resterna av reskassan i en bokaffär.
Edinburgh är en jättehärlig stad fullproppad med män i kilt, magiaffärer och säckpipefabriker. Inne i en vapenaffär fick vi order av försäljaren att stå helt still. Sedan rusade han runt på andra sidan om en monter och ropade till dem som stod där:
"Swedish people look trough the glass...swedish people!"

Efter en dag av citycrawlande åkte vi ut till flygplatsen och fick reda på att nästa plan till Sverige gick om ett dygn. Vi bestämde oss för att övernatta på flygplatsen och roade oss med att dra Disneycitat för förbipasserande vakter.
Återigen skulle vi byta plan i Köpenhamn men den här gången hade vi bara fem minuter på oss. Med vinflaskorna klonkande älgade vi mellan barnfamiljer och pensionärer till andra änden av flygplatsen.

Då kände jag mig dum

2009-12-28T07:56:00.000+01:00

Det ligger inte riktigt för mig att skämmas när jag gör bort mig men det finns tillfällen då jag faktiskt önskar att jag tänkt efter före.

Ett sådant exempel är när syster-yster, Kamilla och jag kulle checka in på flygplatsen i Johannesburg för några år sedan. Jag stod lite bakom de andra och det var ett jäkla liv runt omkring oss. Vi hade lämnat fram våra pass och när killen i disken tittade i mitt pass frågade han: "Kristina?" (mitt mellannamn). Jag hörde inte vad han sa utan tyckte att han sa "Can I see your teeth?" Med en blandning av osäker och dum uppsyn drog jag pliktskyldigt undan läpparna och visade tänderna. Jag vet inte varken vad han eller jag tänkte i det ögonblicket men jag vet att både Åsa och Kamilla höll på att dö av skratt.

Ett annat exempel är när jag satt på busshållplatsen med lilla Alice i knät. Vi fick vänta länge på bussen och för att roa mig själv kammade jag tuppkam på Alice och sa med pipig röst: "Ajm de däjndjerös räjserback and ajm gånna kill ju ål". Sen kammade jag mittbena på henne och fortsatte med samma pipiga röst: "Hällo, maj näjm is Alice and ajm her to säll ju sam bajbels". Haken var att de stod en gubbe strax bakom mig som jag inte hade sett. Han såg ut som om han önskade sig långt därifrån. En tröst var i alla fall att han såg ut att tycka att det var lika pinsamt som jag tyckte att det var.

Dessa händelser är relativt färska men även i min ungdom kom ibland tillfällen av ogenomtänkt handlande. Under en tur genom spökhuset på Gröna Lund när jag var elva år blev jag så rädd att jag sprang rakt in i en stenvägg och fick hjärnskakning. Men det var mer smärtsamt än pinsamt.

Eddiebo

2009-12-28T00:00:00.000+01:00

Eddie lever efter mottot ”Fullt ös, medvetslös”. Han ser sällan så nöjd ut som då han får springa i full karriär genom skogen. Nedfallna stockar och gyttjepölar är inget hinder. Eller jo förresten, hinder är precis vad de är men som vi alla vet är hinder till för att hoppas över.

Många av bilderna på Eddie à la 150 knyck blir bara suddiga streck men ibland lyckas man

Liksom Alice, träffade jag Eddie första gången när jag i månadsskiftet mellan augusti och september 2008 volontärade på SOS animals hundgård i södra Spanien.

Jag föll för Eddies glada sinne och galna upptåg. Varje morgon då man kom ut till kennlarna satt Eddie uppflugen som ett kryss högst upp på burgallret. Han blev överlycklig när man kom in i buren och brukade glatt visa upp stenar som han hittade inne i buren. Han såg så nöjd ut när han ”lyckats fånga” en sten och ville visa den för alla som var det minsta intresserade.

Eddie la rabarber på en pinne nere vid floden. Han sprang som ett skållat troll mellan Yvet och mig för att få beröm för sin fångst.

Denna gång tog jag med mig Alice hem men jag blev glad när jag såg att Eddie kom ut på SOS hemsida bland hundar som söker ett nytt hem. Jag hoppades att denna underbara kille snart skulle få en egen familj. Under det halvår som gick tänkte jag ofta på Eddie och hur det skulle varit om jag adopterat honom. Till min förvåning var det ingen som adopterade honom. Han som är en av de vackraste hundarna i världen.

Efter ett halvår åkte jag tillbaka till SOS och innan jag åkte hoppades jag att Eddie inte skulle hinna åka innan jag kom tillbaka ner igen. Men han fanns kvar och var sig lik på pricken. Han klängde sig fortfarande högst upp på gallret och hade nu utsett en favoritsten. En stor sten. När han släpade runt på denna sten spärrades käkarna upp till max och man kunde se hur hela hunden växte av stolthet.

För att skona hans tänder köpte jag en sten i gummi åt honom när jag var inne i stan en dag. Han blev väldigt glad. Tyvärr är inte gummi lika hållbart som riktig sten så efter bara några dagar hade gummistenen blivit gummigrus.

Eddie med sin kortlivade gummisten

Innan jag åkte ner till SOS för andra gången lovade jag mina föräldrar att inte ta med mig en ny hund hem eftersom de tyckte att det blir för många hundar när både syrran och jag är och hälsar på tillsammans med våra skyddslingar. Jag höll mitt löfte för Eddie följde inte med mig hem. Han kom en vecka senare.

Stolt matte med världens vackraste hundar

Det var en väldigt trött hund jag hämtade på Arlanda. Alice följde med och mötte upp. Hon var redan sur för att jag lämnat bort henne under de tre veckor som jag var i Spanien och hon verkade inte direkt bli glad över att träffa sin lillebror. Eddie låg däckad i mitt knä under resan från Arlanda till Kelinge och Alice låg och surade i baksätet. Väl hemma sprang Eddie nervöst omkring och undersökte huset. Jag gick en lite sväng med honom för att han skulle få kissa men han var så stirrig så det hände absolut ingenting. När vi kom in i huset sprang han lättad fram till garderoben och producerade under nästan en halv minut en jättepöl på golvet.

Eddie är fortfarande en ganska nervös hund. Han blir rädd för skarpa ljud och hastiga rörelser men han älskar att gosa, leka och busa. Det fungerar jättebra med Alice. De brottas och leker mest hela tiden, speciellt då matte är tråkig och pluggar eller sover. Alice har hittat en väldigt bra teknik. Hon går in under magen på Eddie och biter tag i benen för att få omkull honom.

Hmm, koppelträning?

Brottningsmatch innan långpromenaden på julafton

Även katten Esmeralda gillar Eddie. Hon ligger ofta och tvättar honom och kommer alltid och stryker sig mot honom då vi varit borta ett tag.

Eddie sover gärna nära intill en med huvudet på ens axel och försitter aldrig ett tillfälle att få magen klappad.

Eddie myser med sin morfar

Det var en viss podenco som blev eld och lågor när första snön kom. Då vi gick och la oss på kvällen var det barmark men under natten kom det fyra decimeter snö. Han for omkring som en galning och försökte krypa ner under snön och fånga den med munnen. Alice däremot var inte lika road för hon blir så kall om sin knubbiga lilla mage.

En sak är dock lite jobbig med Eddie och det är att han avskyr att åka bil. Så fort vi närmar oss bilen börjar han dregla okontrollerat. Efter en biltur kan jag vrida ur salvien ur hans filt. Min storasyster håller ridlektioner för en kille som är veterinär och han sa att han aldrig sett något liknande. Hela Eddies bringa är plaskblöt efter en bilfärd. Att åka buss går lite bättre eftersom han då kan ligga nära mig och Alice och känner sig lite tryggare. Jag ska se till att skaffa lugnande medel åt honom innan vår bilresa till Spanien i början av nästa år.

För sin egen säkerhet gör man bäst i att sova med hockeymask. Om Eddie är morgonpigg någon dag brukar han hämta en träsko och ställa sig över den som ligger och sover. När man väl vaknar blir han så glad att han tappar skon så näsor och tänder lever ganska farligt.

Altruism och hundar

2009-12-25T15:38:00.000+01:00

En gång på ett bröllop träffade jag en kille som jag stod och pratade med ett tag. Han frågade om jag varit utomlands eftersom jag var så brun. Jag berättade att jag volontärat hos SOS animals i Spanien och varit ute i solen hela dagarna i tre veckor. Ofta när jag berättar det får jag positiva och nyfikna reaktioner men denna unge herre utbrast: "Vadå, jobbade du gratis!?!
Mitt svar var väl något i stil med att det är liksom själva idén med volontärarbete, att det är ideellt.
Det var nästan så att jag tyckte lite synd om den stackars saten. Känslan av att ställa upp för någon som är utsatt och att göra något som, om än bara lite grann, förbättrar världen är obetalbar och de som aldrig fått uppleva denna känsla har gått miste om något fint.
Varje år kommer och går ett stort antal volontärer på hundgården i Spanien men det finns även de som är bosatta i närheten och åker dit vecka ut och vecka in, i ur och skur för att rasta hundar, städa burar och göra vad de kan för att ge hundarna en så bra tillvaro som möjligt. Det här inlägget är tillägnat några av dem.

Tony
Tony Byford grundade SOS animals tillsammans med Kim Halliwell 1997. Han är en riktig eldsjäl och åker från Malaga till Mijas nästan varenda dag för att städa hundarnas burar medan volontärerna tar ut hundarna på promenad. Han är dessutom med i styrelsen, ordnar insamlingar, kör hundar till veterinärn och flygplatsen, hämtar och lämnar volontärer och mycket mycket mer.
Han är en otroligt varm människa som är noga med att se till att varje enskild volontär förstår hur mycket deras arbete uppskattas. Stackarn får dessutom agera psykolog åt volontärer som måste skiljas från sina favorithundar eller liknande. Var han får sin ork ifrån vette fasen.

Underbara Tony

Therese
Therese Rantzow kan bäst beskrivas som en skånsk bumbibjörn på extacy. Hon har energi som kan göra en maratonlöpare grön av avund och har alltid en kram till övers. Hon kommer till gården flera dagar i veckan för att promenera med hundarna och hjälper till när hundar ska till veterinären eller flygplatsen. Det är riktigt underhållande att vara kvar nere på gården då Therese är uppe i bergen med ett gäng hundar eftersom man kan följa hennes promenad genom de rop som ljuder längs promenadvägen.

Hon har en otrolig förmåga att få volontärena att känna sig välkomna och ställer gärna upp och skjutsar dem till stan eller vart de nu vill åka. Therese bor i närheten av SOS tillsammans med sin Andreas och hundarna Bulie och Miguel.

Vacker som få!

Foto: Andreas Holm

Therese och Bulie

Foto: Andreas Holm

Gill

Gill Lilley verkar tyvärr inte fastna på kort men jag lyckades rota upp en bild där hon är med i bakgrunden i alla fall.

Gill i bakgrunden tillsammans med sin favorithund Foster

Gill älskar att prata. Frågan är om hon skulle kunna vara tyst ens om hennes liv hängde på det. Hon kommer till gården nästan varje dag och promenerar med hundar och går sedan runt och delar ut godsaker till hundarna. Gills stackars man får finna sig i att Gill härbärgerar hundar som inte riktigt klarar av livet på gården. I våras var de fosterhem åt valparna Yogi och Mimi som var för små för att kunna bo på gården och även den gamle trotjänaren Guy fick flytta hem till dem för att sluta sina dagar där. Innan Guy flyttade trodde alla att han var döv men så var tydligen inte fallet visade det sig.

Ibland får volotärer följa med Gill hem och bada i poolen vilket är väldigt uppskattat, särskilt under sommarmånaderna då hela andalusien förvandlas till en bastu.

George

George måste upplevas. Även han kommer ut till gården flera dagar i veckan för att rasta hundar. Han pratar den grövsta cockney jag någonsin har hört med resultatet att jag förstår cirka en fjärdedel av allt han säger. Jag tror inte denna man kan vara allvarlig utan han skämtar hela tiden.

När George tar hundar på promenad är det lite av ett lotteri eftersom han anser att alla hundar ska få springa lösa i bergen så ibland kommer han hem med färre hundar än han gick ut med. Hundarna kommer alltid tillbaka när de fått busa av sig ett tag men man är alltid lite nervös innan de är tillbaka i sin bur igen.

George är SOS egen party planner. Fyllar någon år kan man lita på att George fixar en fest.

George på Halloween

Foto: Therese Rantzow

Det finns många fler som kommer och hjälper till på olika sätt på hundgården. De städar, lagar burar, kommer med godsaker till hundarna och mycket mer. Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om alla dessa fina, osjälviska människor men jag är båda kissnödig och hungrig så det får bli en annan gång. Jag längtar efter dem allihop!

Flygande peruken

2009-12-04T10:57:00.000+01:00

I augusti/september förra året åkte jag för första gången som volontär till SOS-animals i Spanien. Det är ett räddningscenter för hundar. Dels räddar de hundar från ett liv på gatan och dels tar de hand om personers ej längre önskade hundar.

Innan jag åkte tjatade vänner och familj om att jag minsann skulle komma hem med hund men jag, som tydligen har en lite skev bild av min självkontroll, blev ganska irriterad över detta. Jag hade inte möjlighet att ha hund utan skulle bara åka ner för att hjälpa till i tre veckor.

Den planen sket sig nästan direkt.

Sussie, en volontär som varit där en gång tidigare åkte med samma plan som jag. Första kvällen släppte hon ut en liten hårig terrier ur sin bur för att den skulle få hälsa på volontärerna. Terriern for ut på gårdsplanen, där vi satt i en ring på marken, och slängde sig runt på rygg för att bli kliad på magen. Sedan ålade hon runt på rygg mellan oss för att alla skulle få möjlighet att klappa. Behöver jag säga att jag föll pladask.

Varje gång man skulle koppla lilla terriern Alice för att ta henne på promenad for hon runt på rygg så det var halvt omöjligt att få fast kopplet. Dogwalkern Gill kallar henne för "lilla slampan" eftersom Alice lägger sig på rygg och särar på benen så fort någon visar henne den minsta uppmärksamhet.

Demonstration av magen som fick mig på fall

Efter ungefär en vecka hade jag bestämt mig för att Alice och jag hörde ihop. Lillan hade haft ett hem i Spanien under en period men ägarna lämnade tillbaka henne när de separerade.

Alice och jag under en kelstund på verandan

Alice älskade verkligen att få komma ut på promenad. När man släppte henne lös i bergen for hon iväg i hundranittio. Det var under en promenad som hon fick smeknamnet Flygande peruken eftersom det inte syntes att tassarna nuddade marken. En dag for hon iväg lite för långt och när jag följde efter henne triggades lekreflexen och hon sprang bara ännu längre bort. Till sist fick jag nog och ropade åt henne: "Då får du väl stanna i Spanien då så åker jag hem utan dig" och då kom hon farande i full fart.

Flygande peruken i Hågahagen

Det kändes sorgligt att lämna SOS eftersom jag stormtrivdes där. Jag hade så kul tillsammans med hundarna och kom jättebra överens med de andra volontärerna. En stor tröst var i alla fall att jag fick med mig min skatt hem. Therese och jag tog henne till veterinären några dagar innan vi skulle åka och hon var hur lugn som helst, förutom när hon upplyste veterinären om att dennas fingrar minsann inte hade något i hennes rumpa att göra. På flygplatsen charmade hon sina medresenärer när hon låg på rygg som en baby i min famn medan flygplatsarbetarna röntgade hennes transportbur.

Alice delade bur med Canela. Canela var inte en SOS-hund utan tillhörde Therese jobbarkompis, men vi passade på att skicka med Canela och två andra hundar när jag ändå skulle åka.

På Arlanda letade jag efter var man hämtar ut sina hundar men hittade inte rätt. Till sist ropade de på mig i högtalrna och berättade vart jag skulle gå. Alice blev skogstokig när hon fick syn på mig.

Loppbad innan resan till Sverige

Jag hade verkligen tur med Alice. Hon är trygg i sig själv och fann sig tillrätta i sitt nya hem på en gång. Som många hemlösa hundar blev hon väldigt mattig när hon väl fick en egen familj. Det var skönt att det fungerade bra mellan henne och kattorna för det var jag nervös för innan.

Alice en halvtimme efter hemkomst

Jag kan inte förstå att jag har haft sådan tur. Alice är perfekt på alla sätt och försvarar matte mot alla slags faror, tex barn och pensionärer. Och hon vet minsann hur matte manipuleras lättast. Vill man bli buren in i huset och bli ompysslad så ska man skrika högt och hjärtskärande då man springer in i en lillfingertjock pinne.

Far man runt som ett skållat troll är det lätt hänt att man halkar och doppar plytet i leran

Alice med sin moster Elin

Världens sötaste tomte

Cruce de la Cordillera de los Andes

2009-11-26T11:36:00.000+01:00

Ibland har man sådan ofattbar tur. På grund av ett felskickat mejl fick jag och syrran erbjudande om att åka med Greenways Travel då de testade en ny resa. Resan startade i Los Andes i Chile och fortsatte sedan på hästryggen över Anderna in i Argentina längs samma väg som general José de San Martín gjorde sin legendariska färd år 1817 i kampen mot spanjorerna.

Det var en resa fylld av spänning, skratt och starka vänskapsband. Vi var tio svenskar som tillsammans tog oss an utmaningen. Det är märkligt hur snabbt man lär känna varandra då man isoleras i vildmarken. Efter bara två dagar kändes det som vi känt varandra i åratal. Det var också kul att det gick så pass bra att kommunicera med våra guider som inte talade många ord engelska, även om denna kommunikation gav upphov till en hel del lustigheter.

"Hur högt upp är vi nu?"

"Om två timmar."

Vi tog oss från stekande hetta i Chile genom hagelstormar längs branta steniga passager till Argentina där regnet aldrig tycktes upphöra. Det vore en underdrift att säga att jag var rädd lite nu och då. Vid ett tillfälle rasade stigen vi red på ner bakom hästen framför. Min första tanke var att nu kommer jag vara fast i Anderna för all framtid men min häst (La Mulata) tog ett pantersprång över hålet som om det vore den naturligaste saken i världen.

På gränsen mellan Chile och Argentina var vi tvungna att byta hästar. Det var lite vemodigt att säga hejdå till La Mulata. Istället fick jag en skönhet vid namn La Bella, en mycket hungrig häst som tog varje tillfälle i akt att sno åt sig några fattiga grässtrån.

På gränsen mellan Chile och Argentina

Jag säger hejdå till La Mulata

Något som verkligen fascinerade mig var hur en natur som totalt saknade växtlighet kunde vara så färgrik. Bergen längst bort i fjärran var blåa medan de närmare skiftade i grönt, rött och gult. Det var i Anderna som min bergfetisch föddes.

Det är svårt att säga vilken som har varit min bästa resa. Det är som att jämföra massage och att bli kliad på ryggen. Hur som helst var denna resa en upplevelse för livet. Känslan att ligga i sin sovsäck under bara himmel mitt ute i Anderna medan hästarna betar i en klunga i närheten är obeskrivlig. Likaså går det inte att förklara hur man njuta så av att varje morgon vakna precis då solen går upp och gå och lägga sig naken i en närbelägen bäck och låta det fyragradiga glaciärvattnet skölja över en. Får du chansen att göra något liknande, ta den!

Så till sist ett litet internskämt. Någon som minns stenen med jättesniglar 300 meter bort?

Soppatorsk och änglar

2009-11-19T04:27:00.000+01:00

Jag tror nog de flesta har en bild av sig själva som hjälpsamma medmänniskor som gärna ställer upp för någon som behöver det. Men handen på hjärtat, hur vanligt är det egentligen att man stannar och hjälper någon vars bil havererat. Så finns det ju änglar som faktiskt hjälper andra utan att själva få något för det.

Förra hösten var min storasyster i Norge och under tiden fick jag låna hennes bil. Jag hade jobbat natt och var på väg hem efter att ha hämtat min hund Alice hos en kompis. Bensinmätaren på bilen fungerade inte men jag trodde att jag hade mycket kvar i tanken. Halvvägs mellan Vittinge och Morgongåva tog bensinen slut och eftersom det var helg skulle nästa buss komma först om en timme. Jag rotade runt i bagagen, som är proppfull med skit, och till sist hittade jag en reservdunk. Tom förstås.

Det var tio grader ute och ösregnade. Oavsett åt vilket håll jag valde att gå är det cirka en timmes promenad till närmsta mack, men jag tänkte som så att någon vänlig själ kanske skulle stanna och plocka upp oss så jag tog bensindunken och började gå. Alice frös så hon skakade. Jag hade ett regntäcke på henne men eftersom det var för stort för henne gled det hela tiden bak så att halsringningen satt runt midjan på henne.

Bil efter bil efter bil passerade.
Allvarligt, hur farliga kan en 25-årig genomblöt tjej och en lika genomblöt terrier se ut? Vi gick längs en 90-väg och både jag och Alice höll på att skita på oss varje gång en långtradare passerade. Efter en halvtimme ungefär, precis när vi skulle gå över en lång bro, åkte två märkliga bilar förbi. De såg ut som lådbilar med plats för bara en person. Förarna satt praktiskt taget nere på vägbanan och hade en glaskupol över sig.
Jag kommer ihåg att jag tänkte att de var de enda som jag förstod att de inte stannade.
Men så kom de tillbaka! De hade bara åkt för att vända på andra sidan bron. Två härliga medelålders gotlänningar. Den ena hade en PET-flaska med bensin som han ville donera till mig. Vi hade ju gått några kilometer från bilen så de skjutsade tillbaka oss.
Den ena tänkte ta Alice i sin bil så skulle jag åka med den andra men Alice blåvägrade att följa med honom så han fick samåka med bensindunken istället.

Dessa bilar var inte riktigt byggda för två personer, en hund och en stor ryggsäck men vi löste det genom att föraren satte Alice i sitt knä och jag klängde mig upp på ryggen på honom och höll i mig med ena armen. Med den andra armen höll jag i glaskupolen som inte gick att stänga helt eftersom det var för fullt. Det tog all min viljestyrka för att inte börja gapskratta åt det bisarra i situationen.

Väl framme vid bilen tog de fram tratt och Pet-flaska och tankade min bil.
Gotlänning 1: "Synd att jag blandar olja i min bensin, annars hade du kunnat få lite av mig med"
Gotlänning 2: "Man kan ju inte blanda olja i bensinen, det smakar ju så illa när man dricker den"

Så hade jag då bensin så jag klarade mig till macken i Morgongåva. Bildörren hade gått i baklås men även där är två medelålders gotlänningar bra att ha till hands.
Vi kom hem en timme senare än vi brukar, genomblöta och stelfrusna men med en restaurerad tro på mänskligheten. Dessa två herrar och vår biltur tillsammans kommer jag minnas resten av livet. Tack!!!

The crazy lady

2009-11-16T22:59:00.000+01:00

Jag har en lillasyster som till det yttre ser ut som en vanlig människa men som egentligen är en reinkarnation av Lenin. Inte för att hon har så mycket uttalade kommunistsympatier. Smeknamnet Lenin fick hon för många herrans år sen till följd av ett slarvigt skrivet namn på en julklapp.

Tyvärr har hon ärvt den Cidhska tjurskalligheten men det är nog den enda defekten jag kan komma på så här på rak arm. Till skillnad från min andra syster är hon väldigt filosofiskt lagd. Av någon anledning brukar vi hamna i pyttesmå halvmögliga tält tillsammans och då är detta en bra egenskap.

Vandringssemester i Skottland 2006

Hon var väldigt rolig som barn. En gång stängde jag in henne i soptunnan under förevändningen att det var ett värdighetstest. Där satt hon snällt i nån halvtimme innan hon lyckades välta tunnan och kravla sig ur medan jag satt hemma och läste.

Hon tycker om båtar. Det intresset väcktes när hon jobbade på Ostindiefararen Götheborg. Hon har även gjort praktik på Cartier och är just nu ute på praktik med Marinus.

Tillsammans har vi upplevt många äventyr. Det senaste var sommaren 2009 då vi besteg Mt Kilimanjaro 5895 möh.

Tidigare samma sommar visade jag henne mitt paradis, SOS-animals i Spanien, där vi jobbade med att ta hand om övergivna hundar.

Elin och Lipton

Våra gemensamma resor har fört oss till 16 olika länder och förhoppningsvis blir det många fler. Vi måste bara synkronisera oss för den ena kanske vill åka till en plats där den andra redan varit. Rättvisa är viktigt! Det är inte för intet vi som barn delade upp chipsen ett för ett, så att alla skulle få lika många.

Buster

2009-11-16T19:44:00.000+01:00

Buster låg alltid på skrivbordet när matte satt vid datorn

Min lillasyster flyttade in hos mig några månader. Med henne flyttade Buster, en stor svart-vit nyinfångad vildkatt. När hon bar in transportburen i hallen fräste det våldsamt där innifrån och jag funderade över om hon på allvar tänkte släppa lös detta monster i min lägenhet. Hon öppnade luckan, ut for katten och tog skydd under min säng. Där bosatte han sig sedan de närmaste dagarna. Jag har inget problem med att ha katter kamperande under min säng. Däremot har jag problem med katter som försöker klippa mina hälsenor varje gång jag närmar mig sängen. Men problem är till för att lösas och det var inte svårare än att praktisera längdhopp på morgonen och kvällen. Efter några dygn bytte han dock postering och såg istället, med stor framgång, till att beskydda vardagsrummet från inkräktare.

Eftersom Buster levt hela sitt liv som vildkatt var han inte kastrerad och inte heller rumsren. Ingen bra kombination eftersom hankattkiss luktar apa. Att kastrera en katt är en enkel sak men att fånga in en galen katt som ska kastreras är desto svårare. Med hjälp av tre personer, skidhandskar, skidglasögon, rustningshandskar och en dammsugare gick det i alla fall.

Undan för undan började kissen förstå att familjelivet ändå var ganska trevligt och gick från att ha varit ett galet monster till att bli den keligaste katt världen någonsin har skådat.

Busters mjuka goa mage som man gärna borrade ner näsan i

Syrran flyttade till Göteborg men Buster fick bo kvar hos mig eftersom han blivit så bundis med min kattunge Esmeralda. Han brukade pyssla om henne och tvättade henne så fort han fick chansen. Ibland använde han för mycket saliv så hon fick sådana där spikes som var moderna på 90-talet.

Bästa kompisar

Efter ett år ungefär flyttade jag och kattorna ut på landet så de fick börja gå ut. Man såg på dem hur lyckliga de var över detta. Busters midjemått började öka för han var en fenomenal jägare. När jag gick på promenad följde de med båda två och skrek när jag gick för fort.

Första gången Buster går ut vid nya huset

Han hade en del charmiga egenheter för sig. Varje morgon när Buster började bli hungrig väckte han mig genom att sätta sig på min bröstkorg och slicka mig i ansiktet. Han ville alltid vara med, så fort man satte sig ned hade man honom i knät. Jag hade hantverkare hemma en gång och de kunde knappt utföra sitt arbete för att Buster var på dem hela tiden.

Buster är med och pluggar

Så kom den hemska dagen, söndagen den 10:de maj 2009. Jag skulle åka in med Buster till Ultuna på en akuttid eftersom han betett sig lite konstigt under helgen. Jag kom ner på undervåningen klockan sex på morgonen och hittade Buster död på badrumsgolvet. Han måste precis gått bort för kroppen hade inte ens börjat stelna. Esmeralda var förkrossad. Hon gick omkring och jamade och letade efter sin kompis. Jag la honom i min säng medan jag gick ut och grävde en grav i trädgården och inredde en kista åt honom. Tillsammans tog sedan jag, Esmeralda och min hund Alice farväl av vår älskade Buster och sjöng "Lilla katt" för honom.

Hur tänkte du nu?

2009-11-16T00:37:00.000+01:00

Jag tror många har varit med om det. Att man sitter på bussen och minns någon händelse och helt plötsligt förlorar man totalt kontrollen över ansiktsmuskulaturen. Lite diskret försöker man dölja ett leende som går från öra till öra för att inte medpassagerarna ska tro att man rymt från psyket.

Jag har en underbar vän, Jackie, som jag träffade när vi båda volontärade på SOS-animals hundgård i Spanien. Volontärerna bor tillsammans på gården och det finns inte så stora möjligheter att vara för sig själv. Jackie kom ut ur duschen en dag, snodde en handduk om håret och drog på sig ett par string-trosor. Då upptäckte hon att en av hundarna som bodde i hennes lägenhet hade en fästing. Som många andra tycker hon att fästingar är äckliga men hon plockade i alla fall bort den och rusade sedan ut till papperskorgen på verandan. Denna historia hade inte varit så rolig om inte Anders suttit ute på verandan och rökt. Jackies kommentar: "Han tittade på min kropp!"
Det kanske var lite svårt att undvika.

Geni nummer 1

Jag har en storasyster. Man skulle väl kunna säga att hon har lite hetsigt temperament. Vi hade varit på medeltidsveckan på Gotland och skulle med den sista bussen från Stockholm. Syrran rusade fram till bussen och sa till chauffören att jag kom rusande med väskorna. När jag nästan var framme smällde han igen dörrarna och åkte iväg så vi blev stående kvar på stationen och var tvungna att vänta flera timmar tills första morgonbussen gick. Syrran var fly förbannad och för att få utlopp för sin ilska sparkade hon med full kraft sin badtoffelbeklädda fot i en stenpelare. Resultatet: Ett antal brutna tår.
Jag visste att om livet var mig kärt var det bäst att jag lyckades hålla tillbaka det hysteriska fnitteranfall som bubblade upp inom mig.

Geni nummer 2

Sen så har jag ju även en mamma. Hennes tokerier skulle jag kunna skriva hela avhandlingar om men jag nöjer mig med den färskaste.
Jag kom hem en morgon efter att ha jobbat natt. Jag skulle sova hos mina föräldrar för de vaktade mina hundar. Morsan kutade omkring med en golvlampa och testade den i olika vägguttag. Glödlampan lyste men ändå muttrade hon om att den inte fungerade. Till sist for hon upp på övervåningen, stack ut stativet genom fönstret och kom sedan ner till mig som satt vid frukostbordet. "Inte ens när jag sticker ut den genom fönstret på övervåningen fungerar den", förkunnade hon. Jag som så smått började fundera över morsans mentala hälsa och inte riktigt förstod varför en glödlampa förväntas fungera bättre när man sticker ut den genom fönstret sa lite försiktigt: " Men jag tyckte den lyste när du hade den här nere".
Morsan: "MEN JAG VILL JU INTE ATT DEN SKA LYSA!"

Bakgrunden till denna historia, som hon sedan berättade, är att hon köpt glödlampor med ljussensorer. Det är meningen att de ska slockna automatiskt när det är ljust och tändas när det är mörkt. Efter att ha läst instruktionen upptäckte vi att de alltid tänds de första tio minuterna oavsett om det är mörkt eller ljust.

Geni nummer 3

Det här är bara ett litet urval av sådant som får mig att fånle på bussen. Jag har till och med flinat lite medan jag skrev. Hoppas att du som läser också har känt dig lite gladare.

Bloggdebuten

2009-11-15T23:05:00.000+01:00

När man var liten gick tiden så långsamt. Det var med tungt sinne jag gick och la mig på julaftonskvällen eftersom nästa julafton var så långt fram i tiden att jag inte ens kunna vara säker på att den någonsin skulle komma. Nuförtiden springer jag omkring som en galen höna jämte morsan och vrålar "Hur ska vi hinna?" redan i slutet av oktober.

Denna tanke är knappast unik. Det finns nog inte en människa i hela vårt land som aldrig reflekterar över hur uppfattningen av tid förändras under årens lopp men det gör inte fenomenet mindre fascinerande. Tänk om vi är grundlurade! Det kanske bara är här-och-nu som finns. Allt jag tror mig minnas och den framtid jag planerar för kan lika gärna vara resultatet av genetiska koder. Tänk om vi bara lever i en halvtimme men Moder Natur lurar oss att tro att vi har längre tid för att vi ska fungera bättre. De dementa gamla tanterna på hemmet kan ha fattat hur det verkligen ligger till och har valt bort förmågan att minnas eftersom de vet att det inte är på riktigt.
Men spelar det någon roll? Är ett minne mindre värt för att det inte är på riktigt?

Hur som helst, jag har aldrig bloggat förut men planen är att jag ska skriva om händelser och personer som på något sätt har påverkat mig. Stunder jag minns helt enkelt, vare sig de är verkliga eller ej.