Tillbaka till verkligheten

Min sista morgon på SOS gick jag ut på en tidig promenad med Melchior. Han verkade lite förvånad när jag kom inälgande strax efter sju på morgonen men han är inte den som säger nej till en extrapromenad. Det var jättevackert uppe på berget, månen sken fortfarande när vi gick iväg. Vi satt och mös tillsammans när solen gick upp och för en halvtimme existerade bara Melchior och jag.

Vi hade bestämt att vi skulle åka klockan åtta men klockan hann bli kvart i nio innan vi slet oss från hundarna och volontärerna och faktiskt gav oss av. Hemresan gick betydligt snabbare än vi räknat med trots att min stackars bil tyckte det var väldigt jobbigt i uppförsbackarna på grund av åtskilliga extrakilon i form av vin och annan barnförbjuden dryck.
GPS:en skötte sig riktigt bra och vi gjorde bara en felkörning som tog oss till en pytteliten spansk by där lokalbefolkningen gjorde stora ögon.



Hundarna skötte sig över förväntan. Vi var lite oroliga för att de skulle hålla på och gruffa mot varandra men de låg så lydigt och fint och sov större delen av vägen. Primera som är en riktig mästarrymmare lyckades flera gånger ta sig ur selen till sitt säkerhetsbälte men annars var hon en liten ängel. Sandy tyckte det var väldigt spännande att sitta och titta ut genom fönstret. Under en sträcka på någon mil åkte vi längsmed en brun vägg och han vek inte med blicken från den ens för en sekund.

Eddie, Alice och Primera i baksätet

Eftersom vi ville vara ute i god tid och ha marginal för oförutsedda händelser körde vi hela första natten. Även denna gång blev vi tungna att stanna för en powernap på en fransk parkering runt fem på morgonen. Lite av en favorit i repris. Vi vaknade fullkomligt stelfrusna och halvsovande körde jag vidare till en mack där vi åt frukost.

Vovvarna äter frukost

Det tog oss bara två dar till Kiel så vi tog in på motel i väntan på färjan som gick kvällen efter. Vi lämnade hundarna på rummet och gick till en restaurang för att äta middag. När vi kom tillbaka hade de förstört två täcken, kuddarna och en handduk.

Vovvarna äter middag på motellet och laddar för att trasha rummet

Kloka av vårt misstag plockade vi bort allt som kunde förstöras när vi gick för att äta middag på färjan och lämnade dem i hytten. Vi vek upp madrasserna och trodde att vi hundsäkrat hytten. När vi kom tillbaka igen hade de lyckats få ner den ena madrassen och tuggat sönder den ända in till fjädrarna. Hundskrällen! Annars gick båtresan bra och vi kom fram i tid till Göteborg.

Mysig ö utanför Göteborg

Båtens tjusiga hundtoalett

Vi lämnade av Maria i Tranås och passade på att äta en massa nybakade bullar som hennes mamma bjöd på och därefter fortsatte Hanning, vovvarna och jag mot Stockholm och Primeras fosterhem. Det kändes konstigt att lämna av henne, som om hela äventyret kom ett steg närmare sitt slut.

Hejdå lilla krokodil


Primera med sin nya fostermatte

Efter att ha lämnat av Hanning var det bara Eddie, Alice, Sandy och jag kvar till den sista etappen. Jag gjorde nästan i brallorna när jag kom hem och såg hur mycket snö det var. Min uppfart var fortfarande blockerad av en stor snödriva. Eddie verkade dock glad över att snön var kvar och plöjde runt som den tok han är.
Idag på förmiddagen kom Solbritt och Leo och hämtade Sandy. Jag tror han kommer få ett toppenhem men det var trist att säga hejdå till honom. Den stackaren har varit med om mycket under sitt nioåriga liv men nu får han äntligen gå i pension hos en matte som älskar honom uppe i Örnsköldsvik.

Sandy på mitt köksgolv

Sandys nya lillasyster Snövit och Eddie

Sandy där han hör hemma

I och med att Sandy åkte har jag fattat att det verkligen är över för den här gången men jag har redan börjat planera nästa resa. Jag måste bara få chefen att förstå att det finns sådant som är betydligt viktigare än jobbet. Jag har siktet inställt på 29:e maj...