Då kände jag mig dum

Det ligger inte riktigt för mig att skämmas när jag gör bort mig men det finns tillfällen då jag faktiskt önskar att jag tänkt efter före.

Ett sådant exempel är när syster-yster, Kamilla och jag kulle checka in på flygplatsen i Johannesburg för några år sedan. Jag stod lite bakom de andra och det var ett jäkla liv runt omkring oss. Vi hade lämnat fram våra pass och när killen i disken tittade i mitt pass frågade han: "Kristina?" (mitt mellannamn). Jag hörde inte vad han sa utan tyckte att han sa "Can I see your teeth?" Med en blandning av osäker och dum uppsyn drog jag pliktskyldigt undan läpparna och visade tänderna. Jag vet inte varken vad han eller jag tänkte i det ögonblicket men jag vet att både Åsa och Kamilla höll på att dö av skratt.

Ett annat exempel är när jag satt på busshållplatsen med lilla Alice i knät. Vi fick vänta länge på bussen och för att roa mig själv kammade jag tuppkam på Alice och sa med pipig röst: "Ajm de däjndjerös räjserback and ajm gånna kill ju ål". Sen kammade jag mittbena på henne och fortsatte med samma pipiga röst: "Hällo, maj näjm is Alice and ajm her to säll ju sam bajbels". Haken var att de stod en gubbe strax bakom mig som jag inte hade sett. Han såg ut som om han önskade sig långt därifrån. En tröst var i alla fall att han såg ut att tycka att det var lika pinsamt som jag tyckte att det var.

Dessa händelser är relativt färska men även i min ungdom kom ibland tillfällen av ogenomtänkt handlande. Under en tur genom spökhuset på Gröna Lund när jag var elva år blev jag så rädd att jag sprang rakt in i en stenvägg och fick hjärnskakning. Men det var mer smärtsamt än pinsamt.