Eddiebo

Eddie lever efter mottot ”Fullt ös, medvetslös”. Han ser sällan så nöjd ut som då han får springa i full karriär genom skogen. Nedfallna stockar och gyttjepölar är inget hinder. Eller jo förresten, hinder är precis vad de är men som vi alla vet är hinder till för att hoppas över.

Många av bilderna på Eddie à la 150 knyck blir bara suddiga streck men ibland lyckas man

Liksom Alice, träffade jag Eddie första gången när jag i månadsskiftet mellan augusti och september 2008 volontärade på SOS animals hundgård i södra Spanien.

Jag föll för Eddies glada sinne och galna upptåg. Varje morgon då man kom ut till kennlarna satt Eddie uppflugen som ett kryss högst upp på burgallret. Han blev överlycklig när man kom in i buren och brukade glatt visa upp stenar som han hittade inne i buren. Han såg så nöjd ut när han ”lyckats fånga” en sten och ville visa den för alla som var det minsta intresserade.

Eddie la rabarber på en pinne nere vid floden. Han sprang som ett skållat troll mellan Yvet och mig för att få beröm för sin fångst.

Denna gång tog jag med mig Alice hem men jag blev glad när jag såg att Eddie kom ut på SOS hemsida bland hundar som söker ett nytt hem. Jag hoppades att denna underbara kille snart skulle få en egen familj. Under det halvår som gick tänkte jag ofta på Eddie och hur det skulle varit om jag adopterat honom. Till min förvåning var det ingen som adopterade honom. Han som är en av de vackraste hundarna i världen.

Efter ett halvår åkte jag tillbaka till SOS och innan jag åkte hoppades jag att Eddie inte skulle hinna åka innan jag kom tillbaka ner igen. Men han fanns kvar och var sig lik på pricken. Han klängde sig fortfarande högst upp på gallret och hade nu utsett en favoritsten. En stor sten. När han släpade runt på denna sten spärrades käkarna upp till max och man kunde se hur hela hunden växte av stolthet.

För att skona hans tänder köpte jag en sten i gummi åt honom när jag var inne i stan en dag. Han blev väldigt glad. Tyvärr är inte gummi lika hållbart som riktig sten så efter bara några dagar hade gummistenen blivit gummigrus.

Eddie med sin kortlivade gummisten

Innan jag åkte ner till SOS för andra gången lovade jag mina föräldrar att inte ta med mig en ny hund hem eftersom de tyckte att det blir för många hundar när både syrran och jag är och hälsar på tillsammans med våra skyddslingar. Jag höll mitt löfte för Eddie följde inte med mig hem. Han kom en vecka senare.

Stolt matte med världens vackraste hundar

Det var en väldigt trött hund jag hämtade på Arlanda. Alice följde med och mötte upp. Hon var redan sur för att jag lämnat bort henne under de tre veckor som jag var i Spanien och hon verkade inte direkt bli glad över att träffa sin lillebror. Eddie låg däckad i mitt knä under resan från Arlanda till Kelinge och Alice låg och surade i baksätet. Väl hemma sprang Eddie nervöst omkring och undersökte huset. Jag gick en lite sväng med honom för att han skulle få kissa men han var så stirrig så det hände absolut ingenting. När vi kom in i huset sprang han lättad fram till garderoben och producerade under nästan en halv minut en jättepöl på golvet.

Eddie är fortfarande en ganska nervös hund. Han blir rädd för skarpa ljud och hastiga rörelser men han älskar att gosa, leka och busa. Det fungerar jättebra med Alice. De brottas och leker mest hela tiden, speciellt då matte är tråkig och pluggar eller sover. Alice har hittat en väldigt bra teknik. Hon går in under magen på Eddie och biter tag i benen för att få omkull honom.

Hmm, koppelträning?

Brottningsmatch innan långpromenaden på julafton

Även katten Esmeralda gillar Eddie. Hon ligger ofta och tvättar honom och kommer alltid och stryker sig mot honom då vi varit borta ett tag.

Eddie sover gärna nära intill en med huvudet på ens axel och försitter aldrig ett tillfälle att få magen klappad.

Eddie myser med sin morfar

Det var en viss podenco som blev eld och lågor när första snön kom. Då vi gick och la oss på kvällen var det barmark men under natten kom det fyra decimeter snö. Han for omkring som en galning och försökte krypa ner under snön och fånga den med munnen. Alice däremot var inte lika road för hon blir så kall om sin knubbiga lilla mage.

En sak är dock lite jobbig med Eddie och det är att han avskyr att åka bil. Så fort vi närmar oss bilen börjar han dregla okontrollerat. Efter en biltur kan jag vrida ur salvien ur hans filt. Min storasyster håller ridlektioner för en kille som är veterinär och han sa att han aldrig sett något liknande. Hela Eddies bringa är plaskblöt efter en bilfärd. Att åka buss går lite bättre eftersom han då kan ligga nära mig och Alice och känner sig lite tryggare. Jag ska se till att skaffa lugnande medel åt honom innan vår bilresa till Spanien i början av nästa år.

För sin egen säkerhet gör man bäst i att sova med hockeymask. Om Eddie är morgonpigg någon dag brukar han hämta en träsko och ställa sig över den som ligger och sover. När man väl vaknar blir han så glad att han tappar skon så näsor och tänder lever ganska farligt.