Får, mögel och skoskav

För några år sedan sa min lillasyster till mig att hon skulle vilja åka på vandringssemester. Jag tyckte att det lät som en väldigt bra idé och eftersom vi båda är Harry Potter-fantaster tyckte vi att Skottland lät som ett strålande alternativ. Det fanns ju trots allt en chans att vi skulle hitta Hogwarts. Vad vi inte tänkte på då var att regngudarna ofta ler mot just Skottland.

Planering är varken min eller Elins starka sida men jag tror att vi båda kan erkänna att jag i alla fall vet vad ordet betyder. Jag googlade på Skottland och kom fram till att en tur längs ostkusten lät lockande och att Shetlandsöarna och Orkney bör upplevas. Vi köpte flygbiljetter till Aberedeen och färjebiljetter så att vi fick tre dagar på Shetlandsöarna innan vi for vidare till Orkney och därefter fastlandet. Kartor är för kärringar. Tanken var att om vi hela tiden hade havet till vänster om oss då vi kommit till fastlandet så skulle vi så småningom nå fram till Edinburgh.

Resan till Aberdeen gick utan problem. I Köpenhamn bytte vi till ett pyttelitet propellerplan som det inte gick att gå raklång i. Väl framme i Aberdeen stötte vi på resans första problem, Elins väska hade hamnat i Holland. Vi anmälde den försvunnen och fick reda på att den skulle komma först dagen efter. Vi som hade en båt att passa!

Tjejen som tog emot vår anmälan ville veta vilken adress vi skulle bo på i Skottland och verkade inte alls kunna greppa det faktum att tält ofta levereras utan brevlåda. Vi funderade en stund och kom sedan upp med tre riktigt bra förslag på hur vi snabbare skulle få väskan. Antingen kunde vi slå upp tältet utanför deras kontor för att illustrera hur viktigt det var att få väskan innan vi kunde fortsätta vår semester eller så kunde vi utse deras kontor till vår privata toalett för att för att tillgodose vårt behov att hämnas på någon eller så kunde vi vara riktigt jobbiga och gå och fråga stup i ett om väskan kommit. De sista förslaget vann efter omröstning en jordskredsseger. Vi hittade en solig kulle mitt på perkeringen som blev vårat högkvarter mellan anfallen.

Så här glad ser men ut efter ha ens väska shanghajats till Holland

Vi trodde inte själva att vår taktik skulle lyckas men helt plötsligt fick vi beskedet att väskan skulle komma om en timme. Det första frasmongot hade inte lagt in vår anmälan i systemet så då de bytte skift visste inte de nya om att vi saknade den.

Glada i hågen hoppade vi på en buss till hamnen och hann med vår båt med god marginal. Vi intog ett varsitt vilosäte men insåg under natten att det var mycket bekvämare att rulla ut sovsäckarna och lägga sig på golvet. Tidigt på morgonen kom vi fram till Lerwick. Vi hade inga planer utan tänkte bara vandra runt lite planlöst i tre dagar och titta på ön. Det låg en tjock härlig dimma så man blev genomblöt trots att det inte regnade. Vi valde den väg som hade minst uppförslut men efter några kilometer stannade en lastbilschaufför och upplyste oss om att vi var på väg till öns soptipp. Oupsidaisy!

Redan första natten blev min sovsäck genomblöt och jag bestämde mig för att nästa gång ska jag inte vara dumsnål och köpa det absolut billigaste tältet.

Utsikt från första lägerplatsen

När vi skulle plocka upp spritköket upptäckte vi att de två kokkärlen kilats fast i varandra så vi fick koka all mat i samma kärl. Jag försökte bända isär dem men Elin som är rädd om sina saker sa åt mig att sluta för att jag inte skulle ha sönder dem. Strax därefter fick hon frispel och gick lös på dem med en kniv.

Även fast vädret milt sagt sög så gillade vi ändå Shetlandsöarna. Folk var väldigt trevliga och hjälpsamma. Det var inga problem att fylla på vattenflaskorna hemma hos folk och vi blev gång på gång erbjudna skjuts. När vi vaknade den sista morgonen sken solen på oss och en rolig gubbe passade på att filma mig när jag rakade benen i sjön som låg mitt i fårhagen vi intagit.

Solig härlig morgon vid sjön

Vi låg och grottade i solen vid en fotbollsplan och roade oss med att undersöka en gammal ruin mitt i staden i väntan på att båten till Orkney skulle gå.

Tillbaka i Lerwick

Vi kom fram till Kirkwall på Orkney sent på kvällen och tänkte att vi går en liten bit tills vi hittar ett bra ställe att slå läger. Tyvärr består hela Orkney av fårhagar med rejäla staket runt. Runt två på natten fick vi nog och slog upp tältet i vägrenen. Några timmar senare vaknade vi av att tältduken fladdrade då bilar körde i hundra knyck en meter ifrån oss. Vi insåg att det var smartast att packa ihop och ge oss av. Vi hade en dag på oss att ta oss till St Margarets Hope i andra änden av Mainland och tog tacksamt emot skjuts av ett gäng konfirmander från en fransk friskola. De släppte av oss vid en lång bro som vi knatade över innan vi lagade frukost vid havet med utsikt över vrak av förlsita båtar från första världskriget.

Orkney består av hysteriskt många öar med långa broar emellan. Vid slutet av en bro kom tre små barn utrusande ur ett hus och gav oss godis, dricka och chips. Föräldrarna hade väl sett att vi såg halvdöda ut. Jag tror vi överskattade vår egen kapacitet en aning när vi bestämde oss för att ta hela Orkney på en dag. St Margarets Hope måste vara den vackraste byn i världen men tyvärr kunde vi inte njuta fullt ut eftersom vi var så jädrans trötta. Den består av en massa små sagohus som ligger på terasser ner mot havet. Det blev inte en enda bild därifrån för syster-yster höll på svimma och behövde lite stöd och kameran kändes så tung att det inte gick att ta några kort.

Vi tog oss i alla fall över till fastlandet till sist. Jag är ingen stor barnälskare i vanliga fall och hade det inte varit för Elin hade jag nog slängt snorungarna på sätet bakom över relingen. Tips till alla föräldrar: Låt inte era ungar gång på gång kleta choklad på en trött och hungrig hetlevrad svensk.

På fastlandet gick vi några kilometer på en strand som luktade rutten fisk och sjögräs och planerade massmord på Skottlands flugor. Vi slog läger bredvid en kyrka och såg fram emot en lång sovmorgon dagen efter. Ett litet åskoväder väckte oss i gryningen och eftersom vi inte kände för att bli grillade packade vi ihop och gav oss av. Som tur är finns det många ödehus i Skottland och de lämpar sig utmärkt som regnskydd/frukostmatsal.

Vi gav oss av igen när det slutat regna. Efter några timmar tog vattnet slut och vi bestämde oss för att lifta. Haken var bara att det måste åka förbi bilar för att man ska kunna lifta. Till sist kom det i alla fall en trevlig kille som skjutsade in oss till Wick. Medan Elin var inne på postkontoret och skickade vykort träffade jag en tvättäkta britt. Han hade tweedkavaj, promenadkäpp och sa "tata" med tillhörande handgest när vi skildes åt. Jag var eld och lågor när Elin kom ut från posten. Det var som att ha sett sin första kängru.

Vi skulle bara vila lite och somnade på en gräsmatta. När vi vaknade några timmar senare var det ganska sent på dagen så vi gick en bit utanför Wick och slog upp tältet i en fårhage. Där stannade vi sedan i flera nätter. Vi hade hittat den perfekta platsen. I hagen fanns lustiga får med lång svans och havet låg bara några meter ifrån oss. Hela hagen var översållad av blommor och en dryg kilometer bort fanns en ruin att utforska.

En dag bestämde vi oss för att tvätta våra kläder. Problemet var bara att vi var en bit upp med klippor som stupade omkring 40 meter ner. Vi hittade i alla fall ett ställe där det gick att ta sig ner till en liten strand.

Vi tvättade och badade och tyckte att livet var riktigt gött. Helt plötsligt såg vi en dimvägg som var på väg in mot land. Det var jättehäftigt. Det var verkligen som en vägg som kom farande och vi bestämde oss för att klättra upp igen innan dimman nådde in till land. Vi hann precis upp innan dimman nådde fram. Det var nästan ännu häftigare för det såg ut som om dimman rann upp längs bergsväggarna innan den löstes upp av solskenet.
Vi hade jättetur med vädret under våra dagar i blomsterhagen. En bit ut i havet låg en stor klippa där hundratals vita fåglar bodde. Rakt genom klippan gick en tunnel men tyvärr tog vi oss aldrig ut dit för det var så kallt i vattnet.

Den fjärde dagen tog vi oss samman och knatade in till stan igen och tog tåget till Inverness. Vi blev lite idiotförklarade när vi försökte betala 500 spänn för en 200-kronorsbiljett. Det var en mysig tågresa. Vi satt och sjöng svenska sånger för en skotte som nästan såg ut att uppskatta det.

Från Inverness vandrade vi till Loch Ness. Halvvägs dit slog vi läger och tyckte att det var en bra idé att ta smakfulla nakenbilder på varandra. Jag vidhåller fortfarande att det var en bra idé men den hade kanske varit ännu bättre om vi inte slagit läger precis vid ett vandringsstråk. Jag tror det var den natten jag vaknade till, stirrade på Elin och sa:

"Jag kanske är lite dum, men är det dig jag rest med hela tiden?"

"Öh, ja!", svarade Elin.

"Va fasen, ni ser ju likadan ut allihop!" Sen somande jag om igen.

Dagen efter kom vi i alla fall fram till sjön och tog ett snabbt dopp i det iskalla vattnet.

På väg tillbaka slog vi läger på samma ställe igen. Vid det här laget hade tältet börjat mögla efter två veckors väta. På morgonen satt vi under en gran i ösregnet med en varsin grötskål. Då kom ett skotskt par med sin hund förbi och frågade om vi ville följa med hem till dem och duscha. Vi högg direkt. Medan vi duschade fixade de frukost. Rena, mätta och varma knatade vi sedan iväg den sista biten in till stan. Naturligtvis öppnade sig himlen efter bara några minuter och vi blev dyngsura igen. Jag fick i alla fall nytta av min käcka sydväst som jag fått i födelsedagspresent. Måhända att jag såg ut som en idiot men skön var den.
Vid det här laget hade vi tröttnat på vandringssemester och tog tåget den sista biten till Edinburgh. Vi delade säte med två kanadensiskor som vi tjattrade med hela vägen så resan gick fort. Det var inte det lättaste att hitta rum i Edinburgh för vi kom dit lagom till en festival. En natt blev det i alla fall och vi hann med det viktigaste, som att dricka öl och handla upp resterna av reskassan i en bokaffär.
Edinburgh är en jättehärlig stad fullproppad med män i kilt, magiaffärer och säckpipefabriker. Inne i en vapenaffär fick vi order av försäljaren att stå helt still. Sedan rusade han runt på andra sidan om en monter och ropade till dem som stod där:
"Swedish people look trough the glass...swedish people!"

Efter en dag av citycrawlande åkte vi ut till flygplatsen och fick reda på att nästa plan till Sverige gick om ett dygn. Vi bestämde oss för att övernatta på flygplatsen och roade oss med att dra Disneycitat för förbipasserande vakter.
Återigen skulle vi byta plan i Köpenhamn men den här gången hade vi bara fem minuter på oss. Med vinflaskorna klonkande älgade vi mellan barnfamiljer och pensionärer till andra änden av flygplatsen.