Stunder jag minns: Flygande peruken

I augusti/september förra året åkte jag för första gången som volontär till SOS-animals i Spanien. Det är ett räddningscenter för hundar. Dels räddar de hundar från ett liv på gatan och dels tar de hand om personers ej längre önskade hundar.

Innan jag åkte tjatade vänner och familj om att jag minsann skulle komma hem med hund men jag, som tydligen har en lite skev bild av min självkontroll, blev ganska irriterad över detta. Jag hade inte möjlighet att ha hund utan skulle bara åka ner för att hjälpa till i tre veckor.

Den planen sket sig nästan direkt.

Sussie, en volontär som varit där en gång tidigare åkte med samma plan som jag. Första kvällen släppte hon ut en liten hårig terrier ur sin bur för att den skulle få hälsa på volontärerna. Terriern for ut på gårdsplanen, där vi satt i en ring på marken, och slängde sig runt på rygg för att bli kliad på magen. Sedan ålade hon runt på rygg mellan oss för att alla skulle få möjlighet att klappa. Behöver jag säga att jag föll pladask.

Varje gång man skulle koppla lilla terriern Alice för att ta henne på promenad for hon runt på rygg så det var halvt omöjligt att få fast kopplet. Dogwalkern Gill kallar henne för "lilla slampan" eftersom Alice lägger sig på rygg och särar på benen så fort någon visar henne den minsta uppmärksamhet.

Demonstration av magen som fick mig på fall

Efter ungefär en vecka hade jag bestämt mig för att Alice och jag hörde ihop. Lillan hade haft ett hem i Spanien under en period men ägarna lämnade tillbaka henne när de separerade.

Alice och jag under en kelstund på verandan

Alice älskade verkligen att få komma ut på promenad. När man släppte henne lös i bergen for hon iväg i hundranittio. Det var under en promenad som hon fick smeknamnet Flygande peruken eftersom det inte syntes att tassarna nuddade marken. En dag for hon iväg lite för långt och när jag följde efter henne triggades lekreflexen och hon sprang bara ännu längre bort. Till sist fick jag nog och ropade åt henne: "Då får du väl stanna i Spanien då så åker jag hem utan dig" och då kom hon farande i full fart.

Flygande peruken i Hågahagen

Det kändes sorgligt att lämna SOS eftersom jag stormtrivdes där. Jag hade så kul tillsammans med hundarna och kom jättebra överens med de andra volontärerna. En stor tröst var i alla fall att jag fick med mig min skatt hem. Therese och jag tog henne till veterinären några dagar innan vi skulle åka och hon var hur lugn som helst, förutom när hon upplyste veterinären om att dennas fingrar minsann inte hade något i hennes rumpa att göra. På flygplatsen charmade hon sina medresenärer när hon låg på rygg som en baby i min famn medan flygplatsarbetarna röntgade hennes transportbur.

Alice delade bur med Canela. Canela var inte en SOS-hund utan tillhörde Therese jobbarkompis, men vi passade på att skicka med Canela och två andra hundar när jag ändå skulle åka.

På Arlanda letade jag efter var man hämtar ut sina hundar men hittade inte rätt. Till sist ropade de på mig i högtalrna och berättade vart jag skulle gå. Alice blev skogstokig när hon fick syn på mig.

Loppbad innan resan till Sverige

Jag hade verkligen tur med Alice. Hon är trygg i sig själv och fann sig tillrätta i sitt nya hem på en gång. Som många hemlösa hundar blev hon väldigt mattig när hon väl fick en egen familj. Det var skönt att det fungerade bra mellan henne och kattorna för det var jag nervös för innan.

Alice en halvtimme efter hemkomst

Jag kan inte förstå att jag har haft sådan tur. Alice är perfekt på alla sätt och försvarar matte mot alla slags faror, tex barn och pensionärer. Och hon vet minsann hur matte manipuleras lättast. Vill man bli buren in i huset och bli ompysslad så ska man skrika högt och hjärtskärande då man springer in i en lillfingertjock pinne.