Hur tänkte du nu?

Jag tror många har varit med om det. Att man sitter på bussen och minns någon händelse och helt plötsligt förlorar man totalt kontrollen över ansiktsmuskulaturen. Lite diskret försöker man dölja ett leende som går från öra till öra för att inte medpassagerarna ska tro att man rymt från psyket.

Jag har en underbar vän, Jackie, som jag träffade när vi båda volontärade på SOS-animals hundgård i Spanien. Volontärerna bor tillsammans på gården och det finns inte så stora möjligheter att vara för sig själv. Jackie kom ut ur duschen en dag, snodde en handduk om håret och drog på sig ett par string-trosor. Då upptäckte hon att en av hundarna som bodde i hennes lägenhet hade en fästing. Som många andra tycker hon att fästingar är äckliga men hon plockade i alla fall bort den och rusade sedan ut till papperskorgen på verandan. Denna historia hade inte varit så rolig om inte Anders suttit ute på verandan och rökt. Jackies kommentar: "Han tittade på min kropp!"
Det kanske var lite svårt att undvika.

Geni nummer 1

Jag har en storasyster. Man skulle väl kunna säga att hon har lite hetsigt temperament. Vi hade varit på medeltidsveckan på Gotland och skulle med den sista bussen från Stockholm. Syrran rusade fram till bussen och sa till chauffören att jag kom rusande med väskorna. När jag nästan var framme smällde han igen dörrarna och åkte iväg så vi blev stående kvar på stationen och var tvungna att vänta flera timmar tills första morgonbussen gick. Syrran var fly förbannad och för att få utlopp för sin ilska sparkade hon med full kraft sin badtoffelbeklädda fot i en stenpelare. Resultatet: Ett antal brutna tår.
Jag visste att om livet var mig kärt var det bäst att jag lyckades hålla tillbaka det hysteriska fnitteranfall som bubblade upp inom mig.

Geni nummer 2

Sen så har jag ju även en mamma. Hennes tokerier skulle jag kunna skriva hela avhandlingar om men jag nöjer mig med den färskaste.
Jag kom hem en morgon efter att ha jobbat natt. Jag skulle sova hos mina föräldrar för de vaktade mina hundar. Morsan kutade omkring med en golvlampa och testade den i olika vägguttag. Glödlampan lyste men ändå muttrade hon om att den inte fungerade. Till sist for hon upp på övervåningen, stack ut stativet genom fönstret och kom sedan ner till mig som satt vid frukostbordet. "Inte ens när jag sticker ut den genom fönstret på övervåningen fungerar den", förkunnade hon. Jag som så smått började fundera över morsans mentala hälsa och inte riktigt förstod varför en glödlampa förväntas fungera bättre när man sticker ut den genom fönstret sa lite försiktigt: " Men jag tyckte den lyste när du hade den här nere".
Morsan: "MEN JAG VILL JU INTE ATT DEN SKA LYSA!"

Bakgrunden till denna historia, som hon sedan berättade, är att hon köpt glödlampor med ljussensorer. Det är meningen att de ska slockna automatiskt när det är ljust och tändas när det är mörkt. Efter att ha läst instruktionen upptäckte vi att de alltid tänds de första tio minuterna oavsett om det är mörkt eller ljust.

Geni nummer 3

Det här är bara ett litet urval av sådant som får mig att fånle på bussen. Jag har till och med flinat lite medan jag skrev. Hoppas att du som läser också har känt dig lite gladare.