Cruce de la Cordillera de los Andes

Ibland har man sådan ofattbar tur. På grund av ett felskickat mejl fick jag och syrran erbjudande om att åka med Greenways Travel då de testade en ny resa. Resan startade i Los Andes i Chile och fortsatte sedan på hästryggen över Anderna in i Argentina längs samma väg som general José de San Martín gjorde sin legendariska färd år 1817 i kampen mot spanjorerna.

Det var en resa fylld av spänning, skratt och starka vänskapsband. Vi var tio svenskar som tillsammans tog oss an utmaningen. Det är märkligt hur snabbt man lär känna varandra då man isoleras i vildmarken. Efter bara två dagar kändes det som vi känt varandra i åratal. Det var också kul att det gick så pass bra att kommunicera med våra guider som inte talade många ord engelska, även om denna kommunikation gav upphov till en hel del lustigheter.

"Hur högt upp är vi nu?"

"Om två timmar."

Vi tog oss från stekande hetta i Chile genom hagelstormar längs branta steniga passager till Argentina där regnet aldrig tycktes upphöra. Det vore en underdrift att säga att jag var rädd lite nu och då. Vid ett tillfälle rasade stigen vi red på ner bakom hästen framför. Min första tanke var att nu kommer jag vara fast i Anderna för all framtid men min häst (La Mulata) tog ett pantersprång över hålet som om det vore den naturligaste saken i världen.

På gränsen mellan Chile och Argentina var vi tvungna att byta hästar. Det var lite vemodigt att säga hejdå till La Mulata. Istället fick jag en skönhet vid namn La Bella, en mycket hungrig häst som tog varje tillfälle i akt att sno åt sig några fattiga grässtrån.

På gränsen mellan Chile och Argentina

Jag säger hejdå till La Mulata

Något som verkligen fascinerade mig var hur en natur som totalt saknade växtlighet kunde vara så färgrik. Bergen längst bort i fjärran var blåa medan de närmare skiftade i grönt, rött och gult. Det var i Anderna som min bergfetisch föddes.

Det är svårt att säga vilken som har varit min bästa resa. Det är som att jämföra massage och att bli kliad på ryggen. Hur som helst var denna resa en upplevelse för livet. Känslan att ligga i sin sovsäck under bara himmel mitt ute i Anderna medan hästarna betar i en klunga i närheten är obeskrivlig. Likaså går det inte att förklara hur man njuta så av att varje morgon vakna precis då solen går upp och gå och lägga sig naken i en närbelägen bäck och låta det fyragradiga glaciärvattnet skölja över en. Får du chansen att göra något liknande, ta den!

Så till sist ett litet internskämt. Någon som minns stenen med jättesniglar 300 meter bort?