Soppatorsk och änglar

Jag tror nog de flesta har en bild av sig själva som hjälpsamma medmänniskor som gärna ställer upp för någon som behöver det. Men handen på hjärtat, hur vanligt är det egentligen att man stannar och hjälper någon vars bil havererat. Så finns det ju änglar som faktiskt hjälper andra utan att själva få något för det.

Förra hösten var min storasyster i Norge och under tiden fick jag låna hennes bil. Jag hade jobbat natt och var på väg hem efter att ha hämtat min hund Alice hos en kompis. Bensinmätaren på bilen fungerade inte men jag trodde att jag hade mycket kvar i tanken. Halvvägs mellan Vittinge och Morgongåva tog bensinen slut och eftersom det var helg skulle nästa buss komma först om en timme. Jag rotade runt i bagagen, som är proppfull med skit, och till sist hittade jag en reservdunk. Tom förstås.

Det var tio grader ute och ösregnade. Oavsett åt vilket håll jag valde att gå är det cirka en timmes promenad till närmsta mack, men jag tänkte som så att någon vänlig själ kanske skulle stanna och plocka upp oss så jag tog bensindunken och började gå. Alice frös så hon skakade. Jag hade ett regntäcke på henne men eftersom det var för stort för henne gled det hela tiden bak så att halsringningen satt runt midjan på henne.

Bil efter bil efter bil passerade.
Allvarligt, hur farliga kan en 25-årig genomblöt tjej och en lika genomblöt terrier se ut? Vi gick längs en 90-väg och både jag och Alice höll på att skita på oss varje gång en långtradare passerade. Efter en halvtimme ungefär, precis när vi skulle gå över en lång bro, åkte två märkliga bilar förbi. De såg ut som lådbilar med plats för bara en person. Förarna satt praktiskt taget nere på vägbanan och hade en glaskupol över sig.
Jag kommer ihåg att jag tänkte att de var de enda som jag förstod att de inte stannade.
Men så kom de tillbaka! De hade bara åkt för att vända på andra sidan bron. Två härliga medelålders gotlänningar. Den ena hade en PET-flaska med bensin som han ville donera till mig. Vi hade ju gått några kilometer från bilen så de skjutsade tillbaka oss.
Den ena tänkte ta Alice i sin bil så skulle jag åka med den andra men Alice blåvägrade att följa med honom så han fick samåka med bensindunken istället.

Dessa bilar var inte riktigt byggda för två personer, en hund och en stor ryggsäck men vi löste det genom att föraren satte Alice i sitt knä och jag klängde mig upp på ryggen på honom och höll i mig med ena armen. Med den andra armen höll jag i glaskupolen som inte gick att stänga helt eftersom det var för fullt. Det tog all min viljestyrka för att inte börja gapskratta åt det bisarra i situationen.

Väl framme vid bilen tog de fram tratt och Pet-flaska och tankade min bil.
Gotlänning 1: "Synd att jag blandar olja i min bensin, annars hade du kunnat få lite av mig med"
Gotlänning 2: "Man kan ju inte blanda olja i bensinen, det smakar ju så illa när man dricker den"

Så hade jag då bensin så jag klarade mig till macken i Morgongåva. Bildörren hade gått i baklås men även där är två medelålders gotlänningar bra att ha till hands.
Vi kom hem en timme senare än vi brukar, genomblöta och stelfrusna men med en restaurerad tro på mänskligheten. Dessa två herrar och vår biltur tillsammans kommer jag minnas resten av livet. Tack!!!