Min favoritdikt

Jag satt vak hos en döende man en natt. Han sov lugnt och fridfullt och var inte medveten om min närvaro. Han hade ingen tv i lägenheten så för att hålla mig vaken lånade jag hans diktsamling och satt och läste. Med i den fanns min favoritdikt (alternativet var Bibeln men min lärare avslöjade slutet när jag gick i lågstadiet. Nä allvarligt, jag har läst Bibeln och tycker verkligen inte att det är en bra bok). Dikten är skriven av Sten Selander och är i mina ögon fantastisk.

Vi spelade kula på torget en dag

en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti han hade fem

vi spelte och han förlorade dem.

Hon snorade till och gav mig en blick

då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port

och tyckte det var något fult jag gjort.

Jag gnodde tillbaka men ingenstans

kunde någon säga var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än

när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad

för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor grov karl

som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort

man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen

och trösta pojkar som stelnat till män