Det närmar sig

Nu är det bara några dagar kvar tills jag packar vovvar och bagage i bilen och far iväg mot Spanien. Jag har fixat Alice pass, nu gäller det bara att hitta mitt eget.
Jag har lite småsaker att ta tag i fortfarande innan vi åker, tex betala räkningar, köpa åksjuketabletter till Eddie och PACKA. Jag kör precis en tvättmaskin eftersom jag kom på att jag gärna har med mig lite rena underbrallor.
Däremot är jag riktigt stolt över min egen organisatoriska förmåga. För över en månad sedan fixade jag chillpills till Eds, köpte biljett till färjan mellan Göteborg och Kiel, ordnade husvakt, eftersände posten, köpte gps och sist men inte minst en bil.

På tal om bilen så höll jag på att göra i brallorna i måndags när jag åkte till Katrineholm för att lämna katten Esmeralda hos min vän Emelie. När jag kom upp över 80 började bilen tuffa som en motorbåt och skaka som ett galet asplöv. Vilken dröm tänkte jag, bilen pajar en vecka innan vi ska åka. Men det visade sig att det fastnat en massa snö och is i hjulhuset som däcken slog emot för varje varv. Uppfinningsrik som är åkte jag in till geocentrum och köpte en linjal för fem kronor och hackade bort isen.
Det är tomt här hemma utan min lilla Esmeralda. Det har gått tre dagar, fatta hur det kommer kännas efter två månader.

Med mig på nervägen får jag Josefine från Stockholm och Maria från Tranås. Ingen av dem har jag träffat tidigare så det här kommer bli jättespännande. Planen är att åka hemifrån klockan sex på morgonen på tisdag. Husvakten flyttar in kvällen innan så då ska jag ha teknisk genomgång av tvättmaskinen eftersom den kräver ett visst mått av händig touch. Senast halv sju på kvällen måste vi ha checkat in på färjan i Göteborg. Den effektiva restiden är bara sex-sju timmar så vi har gott om tid för raster, hundpromenader och diverse missöden.

De första två veckorna i Spanien ska jag och Maria bo hemma hos Tony i Malaga. Det ska bli skoj och jag tror det är bra för mina hundar så de får lite mjukstart på semestern.
LÄNGTAR!!!

På heder och samvete

Jag har insett att min läsarkrets är ganska liten så nu ska jag rikta mig direkt till en av mina trogna läsare. Jag kom att tänka på den här händelsen för några dagar sedan när jag pratade med min moder om någonting som jag inte minns alls vad det var. Du är väldigt överrepresenterad i denna blogg men det är nog för att mitt undermedvetna säger mig att det är en smart taktik för att få dig att fortsätta läsa.

Du minns antagligen inte den här händelsen men jag kan upplysa dig om att du den gången levde riktigt farligt. Idag tror jag att du är ganska pålitlig men så har det inte alltid varit.....
(Dramatisk musik)
.....

När vi var små var vi förbjudna att gå på stora vägen. Stora vägen var en landsväg med cirka en bil var tionde minut, men ändå. Men så var det ju så att "Lilla ellaffären", det vill säga byns närlivs låg cirka en kilometer bort längs "stora vägen" och vi var fruktansvärt sugna på glass. Jag länsade min sparbössa (alternativt din sparbössa, jag vet inte riktigt) och la fram den strålande idén att vi skulle gå och köpa glass. Sagt och gjort, vi vandrade iväg.
Vi åt upp glassarna på vägen hem och du lovade dyrt och heligt att inte berätta för mamma vad vi gjort. Jag visste att det var jag som skulle råka illa ut om mamma fick reda på det, så jag påpekade gång på gång att du absolut inte fick säga något och du lovade på heder och samvete. (Jag visste inte riktigt vad det innebar men jag hade snappat upp uttrycket någonstans)
Så kom vi hem och fick syn på mamma i trädgården. Jag anlade min mest oskyldiga min och du rusade fram i 190 till morsan och ropade:
"Mamma! Vi har varit i Lilla ellaffären och köpt glass!"

Som om inte det svikna förtroendet var nog så hade jag även tappat min glass medan vi gick och fick i mig en massa grus eftersom jag inte ville låta glassen gå till spillo. Det var inte den bästa dagen jag haft.

Elden är lös

När jag ska tända en brasa i spisen får jag ofta hålla på hur länge som helst. Jag tror att elden har tagit sig ordentligt men när jag kommer tillbaka efter tio minuter så har den slocknat igen. Irriterande och lite farligt på sätt att jag lever i villfarelsen att det inte finns något material i hela världen som kan brinna.

Men tydligen utgör kombinationen av en solstol i plast, en fleecefilt och två plastkrukor en alldeles utmärkt grund för dansande lågor. Detta fick jag lära mig den hårda vägen.

Min lillasyster var inneboende hos mig under några månader, det vill säga hon fick kampera bakom en skärmvägg i vardagsrummet. På den tiden bodde jag i Eriksberg i Uppsala och hade en underbar balkong i söderläge. Jag satt ofta ute på balkongen och solade, därav solstolen och filten. En dag skulle jag till tandläkaren efter som jag för tillfället inte hade några farmtänder (men det är en annan historia som jag inte kom att tänka på förrän nu). Elin låg i sin säng under fönstret ut mot balkongen och jag skulle precis gå ut genom ytterdörren när Elin sa:

"Det brinner på balkongen"

Hon sa det med en sådan röst man använder när man ska meddela att det ser ut att bli regn. Helt kolugn. Jag insåg inte riktigt allvaret förrän hon utbrast med aningen mer panik i rösten:

"Det brinner jättemycket"

Jag älgade in igen och såg två meter höga eldslågor utanför fönstret. Det brann nåt så in i h*lvete! Vi hämtade vatten i kastruller och det kändes som det tog en evighet att fylla dem och det tycktes varken göra till eller från när vi hällde vattnet över den lilla brasan. Saken blev inte bättre av att eldens lokalisering gjorde att vi var tvungna att öppna balkongdörren ut i elden för att ta oss dit. Jag började bli rädd att hela lägenheten skulle brinna upp så jag ringde brandkåren men han på larmcentralen var lugn som en filbunke och sa åt oss att fortsätta hälla vatten på.

När väl stolen, filten och de två krukorna var kremerade så avtog branden och vi lyckades släcka den på egen hand. Kvar på balkonggolvet fanns tre pölar med smält plast. En vit pöl med tre fastsmälta stolsben som pekade rakt upp, en röd pöl efter ytterkrukan och innuti den en svart pöl efter innerkrukan.

Smått adrenalinstinn hojade jag iväg till tandläkaren med en aura av brandrök omkring mig.

Minnet av Bay

Det var en gång en man som av en händelse befann sig på La La Ji beach i Indien. Där träffade han en hundfamilj bestående av en hanhund, en tik och två valpar. Den lilla familjen hade ingen som tog hand om dem eller brydde sig om dem så mannen lät dem flytta in hos honom. Valparna fick namnen Lala och Ji, hanen döptes till Doggie och tiken till Bay. Efter en tid flyttade han med hundarna till Spanien men kunde inte längre ha dem kvar så han lämnade dem till SOS animals. SOS lyckades hitta ett hem till Lala medan Ji blev en gårdshund som kommer och går som hon vill. Doggie och Bay bodde tillsammans tills Bay en dag lämnade jordelivet för nya äventyr någon annanstans.

Jag föll pladask för Bay en kväll när jag skulle mata henne och Doggie. Ingen av dem brydde sig om maten så länge jag var kvar i buren, de ville bara gosa. Efter det såg jag till att alltid stjäla en liten stund med dem varje kväll. Dagen innan jag skulle åka hem till Sverige igen gick jag som vanligt en promenad med Doggie och Bay i bergen när Bay plötsligt började vingla och föll omkull. Jag försökte resa henne upp men hon ramlade bara ihop igen. Då lyfte jag upp henne för att bära henne tillbaka ner till gården men efter en stund tittade hon på mig och började sprattla för att jag skulle släppa ner henne på marken igen. Sedan skuttade hon som om ingenting hade hänt hela vägen hem. Hon passade till och med på, att i vanlig ordning, skälla ut alla hundar som vågade titta på hennes älskade Doggie. Jag berättade för Gill vad som hänt och vi trodde att det kanske kunde vara värmen som orsakat anfallet.

Efter ett halvår åkte jag, som jag tidigare nämnt, tillbaka till SOS och fick då veta att man konstaterat att Bay hade en tumör som tryckte på hjärnan. Det gick till och med att se tumören som en liten bula på hennes huvud. Under den första veckan jag var där fick Bay flera anfall och till sist beslutade Tony att ta henne till veterinären och vi var alla beredda på att den enda utvägen antagligen var avlivning. Jag spenderade flera kvällar nere hos henne och morgonen då hon skulle till veterinären gick jag upp en timme tidigare och stekte korv åt henne. Sedan var det bara att sätta igång och arbeta.

När jag var på väg ner från berget med Sarah, Nero och Brownie såg jag Yvet komma gående med Bay till Tonys bil. Bay skuttade på så gott hon kunde men vid det här laget hade hon väldigt dålig kontroll över bakkroppen. Jag la i högsta växeln men Tony och Bay hann åka innan jag kom ner. Det var ingen rolig förmiddag, men det blev bättre för när vi var nästan färdiga med arbetet kom Yvet och sa att Bay fortfarande levde. Veterinären ville att vi skulle försöka med en steroidkur för att se om det gick att krympa tumören.

Under siestan när jag låg och vilade inne på rummet hörde jag Gill ropa utifrån gården. Jag blev förvånad över att hon var där vid den tiden. Hon hade kommit för att lämna tillbaka Bay. Jag gick med Bay till buren och hon verkade glad över att vara hemma och få träffa Doggie igen. Under mina resterande dagar på SOS gick jag varje dag innan siestan ner till dem med en varsin varmkorv.

Det var verkligen en mirakelmedicin hon fått. Hon blev snabbt en pigg och glad hund igen och klarade av bergspromenaderna utan problem. Vi såg däremot till att gå med Bay dirket på morgonen innan det blev för varmt. Min sista dag på SOS gick jag med Doggie och Bay till floden under siestan. Båda två tyckte det var jätteskönt att få svalka sig i vattnet. Det var inget roligt att säga hejdå till Bay eftersom jag kände på mig att jag aldrig skulle få se henne igen.

Tyvärr hade jag rätt. Gill mejlade mig i början av november och berättade att Bay fått somna in 31/10. De hade blivit tvungna att dra ner på medicineringen eftersom Bays kropp tog stryk av den och det innebar att cancern tog överhanden igen. Volontären Anna följde med Bay på hennes sista resa till veterinären.

Doggie har nu fått en ny sambo, tiken Tricky och han trivs jättebra tillsammans med henne.

Verklighet eller ej?

För några dagar sedan åkte jag buss tillsammans med min vän Emelie. Eller snarare min vän Emelie 2 för det är inte Emelie aka Junior som jag pratar om. Jag minns inte riktigt hur vi kom in på det men vi började i alla fall prata om övernaturliga saker och då kom jag och tänka på ett väldigt starkt minne jag har från min barndom.

Jag kunde flyga när jag var omkring 6 år gammal. Jag minns flera gånger då jag ställde mig på en röd, cirka 1,5 meter hög bokhylla som vi hade. Sedan lutade jag mig sakta framåt men istället för att ramla i golvet svävade jag 1,5 meter över golvet. Ibland gjorde jag samma sak fast från sängen istället. Det var en jättehärlig känsla som jag gärna skulle vilja uppleva igen. Jag kommer inte ihåg när min förmåga försvann men helt plötsligt fungerade det inte längre. Såhär 20 år senare säger logiken mig att det kanske kan ha varit en dröm som upprepade sig flera gånger men jag kan ändå inte helt och fullt tro på den teorin. Känslan av att sväva en bit ovanför golvet var så verklig och än idag minns jag precis hur det kändes. Även om inte minnet är verkligt så är det ett underbart minne som jag vägrar släppa taget om.

Jag ska kanske ge det ett försök till när jag kommer hem.

Böcker jag minns

Jag gillar att läsa. Det kan sitta i generna för hela min familj är ena riktiga bokmalar. Nu hoppas och tror jag att mina föräldrar inte är släkt med varandra så det kanske inte alls är genetiskt. Troligare är att hela familjen blivit bitna av läslöss med tanke på att huset är översållat med hundar, kattor och andra luddiga djur.

Även en ganska dålig bok sätter sina spår hos mig. Man hittar alltid något att fundera på och reflektera över. Så ibland får man in de där riktiga fullträffarna då en bok är så bra att man känner en saknad när man läst ut den. När jag var liten älskade jag Narnia böckerna av C.S Lewis. Jag kutade runt i husets alla garderober och försökte ta mig till Narnia. Liknande böcker, fast för vuxna, är David Eddings serier Sagan om Belgarion och Sagan om Mallorea. Så jäkla roliga och spännande. Vissa av karraktärerna är helt enkelt underbara och jag blir nästan lite ledsen för att jag aldrig kommer få träffa dem på riktigt.

Jag har en förkärlek för fantasy. Det beror kanske på mitt fruktansvärt tråkiga jobb. Jag måste helt enkelt få fly till fantastiska världar och äventyr emellanåt. En bok som jag älskar (som alla borde läsa) är faktiskt inte fantasy utan snarare åt thrillerhållet. Den heter Operation Snövarg, är skriven av Glenn Meade och handlar om ett amerikanskt försök att lönnmörda Stalin. Jag höll konstant på att göra i brallorna medan jag läste. Det är definitivt inte en bok för hjärtsvaga människor. Jag tycker att Stalin var fascinerande. Kanske inte Guds bästa barn och nog var han läskig men även galenskap har en viss spänning.

I ett tidigare inlägg skrev jag om sådant som får mig att fånle på bussen men det finns en bok som får mig att störtböla. Jag har läst den säkert tio gånger och sitter jag på bussen när ett visst kapitel kommer så blir jag tvungen att avbryta läsningen och fortsätta vid ett senare tillfälle då jag är själv. Den är kanske egentligen en ungdomsbok men Black Beauty av Anna Sewell kommer nog aldrig sluta beröra mig. Kanske för att det även idag, mer än hundra år efter den skrevs, fortfarande finns miljontals människor på vår jord som sätter sig själva över djuren och behandlar dem som de vore en ägodel.

Black Beauty borde vara obligatorisk läsning i skolan så kanske man kan så ett litet frö av empati hos barnen och få dem att växa upp till en generation som behandlar djur bättre och med större respekt än vad dagens människor gör.

Sist men inte minst så finns det en väldigt rolig småbarnsbok som jag läste för min lillasyster när hon var liten. Jag anar en viss renässans hos denna bok. Jag tror inte Elin skulle vara den person hon är idag utan Max Potta.

Äventyr på hög nivå

För att uttrycka mig på ett sätt som var vanligt när jag var barn så skulle jag vilja säga att berg är balla, alternativt hippa. Om jag däremot skulle uttrycka mig så smörigt jag bara kan skulle det bli att berg tänder min själs innersta låga. Nu lever vi ju inte längre på 80-talet och smöriga kommentarer brukar jag försöka trycka tillbaka så fort de hotar att lämna min strupe men jag gillar faktiskt berg. Jag tycker att de är fascinerande plus att det bor troll i dem.

Efter mitt besök i Anderna så bestämde jag mig för att bestiga Aconcagua men syster-yster hade andra planer. Hon ville upp på Kilimanjaro. Med tanke på hur många gånger hon fått finna sig i att åka dit jag vill så tyckte jag det var dags att låta henne tro att hon faktiskt har något att säga till om och vi bokade in en resa till Tanzania. Tyvärr innebar det att jag missade en av mina bästa vänners bröllop. Jag ångrar inte för en sekund att jag åkte men jag önskar verkligen att jag kunnat vara med på Fridas stora dag. Men som hon själv sa: "Du får vara med nästa gång istället".

Det blev en lång flygresa och vi lyckades med konststycket att besöka fem länder på en dag. Vi flög från Sverige till Italien, vidare till Etiopien och därefter Kenya och Tanzania.
Från Kilimanjaros flygplats delade vi bil med engelsmännen Andrew och Duncan som även de skulle bestiga berget. Det är ganska sjukt att vart man än åker i världen så finns det engelsmän där. Jag har en teori om att deras ö är för liten så de måste turas om att vara där. Jag kan ge mig på att då människan väl lyckas ta sig till Mars kommer det sitta en tedrickande engelsman där med spretande lillfinger och säga: "Hello dear!".

Vi bodde en natt på Springlands hotel där vi fick träffa vår guide Gabriel. Han var en leende liten gubbe som talade bedrövlig engelska och tackade så fort vi sa att vi förstått vad han sa. På morgonen gav vi oss av till Mweka gate där vi fick genomgå den första av ett oändligt antal registreringar. Det var proppfullt med folk. Sånna som precis skulle ge sig upp på berget, de som kom tillbaka, vakter, guider, väskbärare och försäljare. Som vanligt i kaotiska situationer satt jag och stirrade med tom blick rakt ut i luften och försökte skärma bort allting tills det var dags att ge sig av.

Första dagen gick vi mest genom regnskog. Vi såg lite apor på vägen och en hel del skojiga fåglar. Vi gjorde sällskap med Andrew och Duncan och även två andra engelsmän, Tom och Tyron, samt en tysk vars namn jag glömde kvar på berget. Andrew och Duncan hade slagit vad om att de skulle ta sig hela vägen upp med flip-flops på fötterna. Inte så genomtänkt med tanke på att det kan bli ner till 20 minusgrader på toppen.

Vi hade tur och slapp regn och kom helskinnade fram till första lägret där vi blev serverade en rejäl middag. Gabriel tjattrade non-stop och vi började redan nu känna att vi borde tagit med en munkavle. Detta fortsatte vi sedan önska i en veckas tid. Proceduren de första morgnarna var:

G: -Sisters!?

M och E: -Yes?

G: -Sisters!?

M och E: -Yes!

G: -Sisters!?

M och E: -WHAT!?!

Efter några dagar skippade vi dock delar av proceduren. Kanske för att spara tid, kanske för att tålamodet minskade i takt med att höjden ökade.

G: -Sisters!?

M och E: -WHAT!?!?!

Jag måste ändå säga att vi blev fruktansvärt väl omhändertagna. Morgon och kväll ställde de fram varmt vatten och tvål åt oss och varje gång vi kom till ett nytt läger stod kaffebordet uppdukat.

Gabriel gnällde lite på att vi åt för dåligt eftersom det mesta av maten alltid var kvar när vi var färdiga men å andra sidan lagade de mat som skulle räckt till ett helt kompani och förväntade sig att två damer på gränsen till undervikt skulle göra slut på den. Vi spionerade på Tyron och Tom, dvs vi stod och pratade med dem när de åt, och de lämnade lika mycket som vi trots att de båda var en bra bit över medellängd.

Jag blev förvånad över att vandringen gick så lätt. Jag hade trott att den tunna luften skulle påverka mig mer och att jag skulle flåsa som en gammal gubbe på en strand i Miami. Men vi gick så långsamt och tog ofta vattenpaus så det var inga som helst problem. Den fantastiska utsikten och känslan av äventyr gav en enorm kick. Innan vi åkte från Sverige trodde jag inte att jag skulle klara hela vägen upp men när vi väl kommit igång kände jag mig stark och blev övertygad om att vi båda skulle ta oss upp till toppen.

Men det var allt lite psykande att gå dagarna i ända utan att toppen verkade närma sig det minsta. För att vänja oss vid höjden gick vi uppåt varje dag för att mot kvällen gå ner en liten bit igen. Raka vägen tar det ungefär två dagar att komma till toppen men det är få som klarar sig hela vägen utan måste ge upp halvvägs.

På lägerplatserna fanns det många tält men konstigt nog såg vi inte till så många andra under dagsetapperna. Då och då träffade vi dem vi haft sällskap med första dagen och passade på att peppa varandra och dra rövarhistorier. Andrew och Duncan hade fortfarande flip-flops på sig vid 4800 meter.

Ju högre upp vi kom desto värre terräng blev det. Stigarna blev smalare och stenigare. Vid näst sista lägret började jag känna av höjdsjuka. Huvudet kändes som det höll på att sprängas och sista dagen innan topphugget satsade mina tarmar på att ta sig ut genom munnen.

Vi kom fram till det sista lägret på eftermiddagen. Vi hade några timmar på oss att äta och vila innan vi skulle ge oss av den sista biten mot toppen. Jag firade med att spy upp allt jag ätit de senaste timmarna. Jag ville inte att Gabriel skulle se mig eftersom de som var höjdsjuka inte fick fortsätta. Han var en större pain än vanligt och väntade gång på gång tills vi precis somnat innan han dök upp bredvid tältet och vrålade SISTERS!!!

Klockan tolv på natten gav vi oss av på det som skulle bli en av mitt livs hittills största prövningar. Till att börja med njöt jag av färden. Månen sken och hela berget lyste blått. Längs bergssidan såg vi de som givit sig av före oss. Deras pannlampor bildade ett långt luciatåg.

Allteftersom natten gick och vi kom högre upp blev det kallare och kallare. Jag mådde fortfarande pyton och frös mer än jag någonsin gjort tidigare. Elin såg ut att vara ungefär lika glad över färden som jag. Vi hade en extra guide med oss och han utsåg till sin uppgift att mata oss med vatten och choklad. Vi var allt annat än snälla mot Gabriel, som att det var hans fel att det var kallt, mörkt och allmänt eländigt. Gabriel och den andra guiden var helt otroliga. Inte bara för att de stod ut med oss utan för att de pushade oss att fortsätta. Flera gånger när vi rastade trodde jag inte att det fanns en chans att jag skulle kunna resa mig upp igen.

Jag gick bakom Gabriel och såg endast den lilla cirkel som lystes upp av min pannlampa. För varje steg Gabriel tog såg jag hur han gled tillbaka ett halvt steg i det lösa gruset. Vi rastade ungefär var hundrade meter för vi totalt tömda på krafter. Någongång vid fyratiden på morgonen började jag fundera på om det inte skulle vara bättre att lägga sig ner och dö. Känseln hade för länge sedan övergivit mina fötter och händer. Det som fick mig att fortsätta gå var tanken på att jag aldrig i livet skulle ge upp före Elin och att jag inte skulle kunna förlåta mig själv om jag inte avslutade. Jag var hela tiden rädd för att Elin skulle ge upp för då vore risken stor att jag skulle hänga på och det ville jag verkligen inte. Ingen av oss kunde längre gå ordentligt eftersom fötterna var så stelfrusna att de kändes som enorma klumpar längst ner på benen. Vi stapplade fram som efter en rejäl helkväll.

Så helt plötsligt sa Gabriel: "Welcome to the roof of Africa!"

"What the fuck", tänkte jag, "är vi redan framme?" Helt plötsligt var all trötthet som bortblåst och jag glömde nästan bort hur hemska de senaste timmarna varit. Vi rusade fram till skylten som markerade Afrikas högsta punkt och hoppade runt och skrek som vrålapor på amfetamin.

Klockan var 05.55 när vi nådde toppen. Vi kom upp precis i tid för att se solen gå upp över Afrika. Gabriel la rabarber på min kamera så jag har minst ett dussin sneda bilder på rödglödgad horisont. Ruset jag fick när vi kom upp var helt otroligt. Fastän jag vet att tusentals andra människor tagit sig hela vägen upp kändes det ändå som om ingen någonsin skulle kunna upprepa vår bedrift.

Efter ett tag började kylan görs sig påmind och vi bestämde oss för att påbörja nedstigningen. Efteråt fick jag reda på att vi hade träffat Andrew och Duncan däruppe men det har jag inget minne av. Jag minns att vi hade sällskap med dem ner men inte att vi träffades på toppen.

Stämninegn var hög. Vi mötte folk som fortfarande var på väg upp när vi gick neråt och jag tror aldrig jag har high fivat så mycket under en och samma morgon.

Vi tältade en sista gång på vägen ner och efter sex dagars vandring kom vi tillbaka till Mweka gate, lite tröttare men betydligt lyckligare.

För att fira drack vi en varsin Kilimanjaro-öl tillsammans med Gabriel när vi kom tillbaka till Springlands hotel. På kvällen träffade vi Tom och Tyron. Tom och den tyska gubben hade klarat sig hela vägen upp men Tyron blev tvungen att vända efter 1,5 timmar pga höjdsjuka.

Dagen efter tog vi bussen till Nairobi i Kenya. I tio timmar skumpade vi runt i en fallfärdig minibuss på gropiga och dammiga vägar men det är en annan historia.

Min favoritdikt

Jag satt vak hos en döende man en natt. Han sov lugnt och fridfullt och var inte medveten om min närvaro. Han hade ingen tv i lägenheten så för att hålla mig vaken lånade jag hans diktsamling och satt och läste. Med i den fanns min favoritdikt (alternativet var Bibeln men min lärare avslöjade slutet när jag gick i lågstadiet. Nä allvarligt, jag har läst Bibeln och tycker verkligen inte att det är en bra bok). Dikten är skriven av Sten Selander och är i mina ögon fantastisk.

Vi spelade kula på torget en dag

en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti han hade fem

vi spelte och han förlorade dem.

Hon snorade till och gav mig en blick

då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port

och tyckte det var något fult jag gjort.

Jag gnodde tillbaka men ingenstans

kunde någon säga var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än

när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad

för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor grov karl

som släpar och sliter - jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort

man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen

och trösta pojkar som stelnat till män