Efter mitt besök i Anderna så bestämde jag mig för att bestiga Aconcagua men syster-yster hade andra planer. Hon ville upp på Kilimanjaro. Med tanke på hur många gånger hon fått finna sig i att åka dit jag vill så tyckte jag det var dags att låta henne tro att hon faktiskt har något att säga till om och vi bokade in en resa till Tanzania. Tyvärr innebar det att jag missade en av mina bästa vänners bröllop. Jag ångrar inte för en sekund att jag åkte men jag önskar verkligen att jag kunnat vara med på Fridas stora dag. Men som hon själv sa: "Du får vara med nästa gång istället".
Det blev en lång flygresa och vi lyckades med konststycket att besöka fem länder på en dag. Vi flög från Sverige till Italien, vidare till Etiopien och därefter Kenya och Tanzania.
Från Kilimanjaros flygplats delade vi bil med engelsmännen Andrew och Duncan som även de skulle bestiga berget. Det är ganska sjukt att vart man än åker i världen så finns det engelsmän där. Jag har en teori om att deras ö är för liten så de måste turas om att vara där. Jag kan ge mig på att då människan väl lyckas ta sig till Mars kommer det sitta en tedrickande engelsman där med spretande lillfinger och säga: "Hello dear!".Vi bodde en natt på Springlands hotel där vi fick träffa vår guide Gabriel. Han var en leende liten gubbe som talade bedrövlig engelska och tackade så fort vi sa att vi förstått vad han sa. På morgonen gav vi oss av till Mweka gate där vi fick genomgå den första av ett oändligt antal registreringar. Det var proppfullt med folk. Sånna som precis skulle ge sig upp på berget, de som kom tillbaka, vakter, guider, väskbärare och försäljare. Som vanligt i kaotiska situationer satt jag och stirrade med tom blick rakt ut i luften och försökte skärma bort allting tills det var dags att ge sig av.
Första dagen gick vi mest genom regnskog. Vi såg lite apor på vägen och en hel del skojiga fåglar. Vi gjorde sällskap med Andrew och Duncan och även två andra engelsmän, Tom och Tyron, samt en tysk vars namn jag glömde kvar på berget. Andrew och Duncan hade slagit vad om att de skulle ta sig hela vägen upp med flip-flops på fötterna. Inte så genomtänkt med tanke på att det kan bli ner till 20 minusgrader på toppen.
Vi hade tur och slapp regn och kom helskinnade fram till första lägret där vi blev serverade en rejäl middag. Gabriel tjattrade non-stop och vi började redan nu känna att vi borde tagit med en munkavle. Detta fortsatte vi sedan önska i en veckas tid. Proceduren de första morgnarna var:Jag måste ändå säga att vi blev fruktansvärt väl omhändertagna. Morgon och kväll ställde de fram varmt vatten och tvål åt oss och varje gång vi kom till ett nytt läger stod kaffebordet uppdukat.
Gabriel gnällde lite på att vi åt för dåligt eftersom det mesta av maten alltid var kvar när vi var färdiga men å andra sidan lagade de mat som skulle räckt till ett helt kompani och förväntade sig att två damer på gränsen till undervikt skulle göra slut på den. Vi spionerade på Tyron och Tom, dvs vi stod och pratade med dem när de åt, och de lämnade lika mycket som vi trots att de båda var en bra bit över medellängd.
Jag blev förvånad över att vandringen gick så lätt. Jag hade trott att den tunna luften skulle påverka mig mer och att jag skulle flåsa som en gammal gubbe på en strand i Miami. Men vi gick så långsamt och tog ofta vattenpaus så det var inga som helst problem. Den fantastiska utsikten och känslan av äventyr gav en enorm kick. Innan vi åkte från Sverige trodde jag inte att jag skulle klara hela vägen upp men när vi väl kommit igång kände jag mig stark och blev övertygad om att vi båda skulle ta oss upp till toppen.
Men det var allt lite psykande att gå dagarna i ända utan att toppen verkade närma sig det minsta. För att vänja oss vid höjden gick vi uppåt varje dag för att mot kvällen gå ner en liten bit igen. Raka vägen tar det ungefär två dagar att komma till toppen men det är få som klarar sig hela vägen utan måste ge upp halvvägs.
På lägerplatserna fanns det många tält men konstigt nog såg vi inte till så många andra under dagsetapperna. Då och då träffade vi dem vi haft sällskap med första dagen och passade på att peppa varandra och dra rövarhistorier. Andrew och Duncan hade fortfarande flip-flops på sig vid 4800 meter.
Ju högre upp vi kom desto värre terräng blev det. Stigarna blev smalare och stenigare. Vid näst sista lägret började jag känna av höjdsjuka. Huvudet kändes som det höll på att sprängas och sista dagen innan topphugget satsade mina tarmar på att ta sig ut genom munnen.
Vi kom fram till det sista lägret på eftermiddagen. Vi hade några timmar på oss att äta och vila innan vi skulle ge oss av den sista biten mot toppen. Jag firade med att spy upp allt jag ätit de senaste timmarna. Jag ville inte att Gabriel skulle se mig eftersom de som var höjdsjuka inte fick fortsätta. Han var en större pain än vanligt och väntade gång på gång tills vi precis somnat innan han dök upp bredvid tältet och vrålade SISTERS!!!
Klockan tolv på natten gav vi oss av på det som skulle bli en av mitt livs hittills största prövningar. Till att börja med njöt jag av färden. Månen sken och hela berget lyste blått. Längs bergssidan såg vi de som givit sig av före oss. Deras pannlampor bildade ett långt luciatåg.
Allteftersom natten gick och vi kom högre upp blev det kallare och kallare. Jag mådde fortfarande pyton och frös mer än jag någonsin gjort tidigare. Elin såg ut att vara ungefär lika glad över färden som jag. Vi hade en extra guide med oss och han utsåg till sin uppgift att mata oss med vatten och choklad. Vi var allt annat än snälla mot Gabriel, som att det var hans fel att det var kallt, mörkt och allmänt eländigt. Gabriel och den andra guiden var helt otroliga. Inte bara för att de stod ut med oss utan för att de pushade oss att fortsätta. Flera gånger när vi rastade trodde jag inte att det fanns en chans att jag skulle kunna resa mig upp igen.
Jag gick bakom Gabriel och såg endast den lilla cirkel som lystes upp av min pannlampa. För varje steg Gabriel tog såg jag hur han gled tillbaka ett halvt steg i det lösa gruset. Vi rastade ungefär var hundrade meter för vi totalt tömda på krafter. Någongång vid fyratiden på morgonen började jag fundera på om det inte skulle vara bättre att lägga sig ner och dö. Känseln hade för länge sedan övergivit mina fötter och händer. Det som fick mig att fortsätta gå var tanken på att jag aldrig i livet skulle ge upp före Elin och att jag inte skulle kunna förlåta mig själv om jag inte avslutade. Jag var hela tiden rädd för att Elin skulle ge upp för då vore risken stor att jag skulle hänga på och det ville jag verkligen inte. Ingen av oss kunde längre gå ordentligt eftersom fötterna var så stelfrusna att de kändes som enorma klumpar längst ner på benen. Vi stapplade fram som efter en rejäl helkväll.
Så helt plötsligt sa Gabriel: "Welcome to the roof of Africa!"
"What the fuck", tänkte jag, "är vi redan framme?" Helt plötsligt var all trötthet som bortblåst och jag glömde nästan bort hur hemska de senaste timmarna varit. Vi rusade fram till skylten som markerade Afrikas högsta punkt och hoppade runt och skrek som vrålapor på amfetamin.
Klockan var 05.55 när vi nådde toppen. Vi kom upp precis i tid för att se solen gå upp över Afrika. Gabriel la rabarber på min kamera så jag har minst ett dussin sneda bilder på rödglödgad horisont. Ruset jag fick när vi kom upp var helt otroligt. Fastän jag vet att tusentals andra människor tagit sig hela vägen upp kändes det ändå som om ingen någonsin skulle kunna upprepa vår bedrift.
Efter ett tag började kylan görs sig påmind och vi bestämde oss för att påbörja nedstigningen. Efteråt fick jag reda på att vi hade träffat Andrew och Duncan däruppe men det har jag inget minne av. Jag minns att vi hade sällskap med dem ner men inte att vi träffades på toppen.
Stämninegn var hög. Vi mötte folk som fortfarande var på väg upp när vi gick neråt och jag tror aldrig jag har high fivat så mycket under en och samma morgon.
Vi tältade en sista gång på vägen ner och efter sex dagars vandring kom vi tillbaka till Mweka gate, lite tröttare men betydligt lyckligare.
För att fira drack vi en varsin Kilimanjaro-öl tillsammans med Gabriel när vi kom tillbaka till Springlands hotel. På kvällen träffade vi Tom och Tyron. Tom och den tyska gubben hade klarat sig hela vägen upp men Tyron blev tvungen att vända efter 1,5 timmar pga höjdsjuka.
Dagen efter tog vi bussen till Nairobi i Kenya. I tio timmar skumpade vi runt i en fallfärdig minibuss på gropiga och dammiga vägar men det är en annan historia.
Vad härligt att få höra om det också, jag har bara sett bilderna på Facebook förut :)
SvaraRadera