Minnet av Bay

Det var en gång en man som av en händelse befann sig på La La Ji beach i Indien. Där träffade han en hundfamilj bestående av en hanhund, en tik och två valpar. Den lilla familjen hade ingen som tog hand om dem eller brydde sig om dem så mannen lät dem flytta in hos honom. Valparna fick namnen Lala och Ji, hanen döptes till Doggie och tiken till Bay. Efter en tid flyttade han med hundarna till Spanien men kunde inte längre ha dem kvar så han lämnade dem till SOS animals. SOS lyckades hitta ett hem till Lala medan Ji blev en gårdshund som kommer och går som hon vill. Doggie och Bay bodde tillsammans tills Bay en dag lämnade jordelivet för nya äventyr någon annanstans.

Jag föll pladask för Bay en kväll när jag skulle mata henne och Doggie. Ingen av dem brydde sig om maten så länge jag var kvar i buren, de ville bara gosa. Efter det såg jag till att alltid stjäla en liten stund med dem varje kväll. Dagen innan jag skulle åka hem till Sverige igen gick jag som vanligt en promenad med Doggie och Bay i bergen när Bay plötsligt började vingla och föll omkull. Jag försökte resa henne upp men hon ramlade bara ihop igen. Då lyfte jag upp henne för att bära henne tillbaka ner till gården men efter en stund tittade hon på mig och började sprattla för att jag skulle släppa ner henne på marken igen. Sedan skuttade hon som om ingenting hade hänt hela vägen hem. Hon passade till och med på, att i vanlig ordning, skälla ut alla hundar som vågade titta på hennes älskade Doggie. Jag berättade för Gill vad som hänt och vi trodde att det kanske kunde vara värmen som orsakat anfallet.

Efter ett halvår åkte jag, som jag tidigare nämnt, tillbaka till SOS och fick då veta att man konstaterat att Bay hade en tumör som tryckte på hjärnan. Det gick till och med att se tumören som en liten bula på hennes huvud. Under den första veckan jag var där fick Bay flera anfall och till sist beslutade Tony att ta henne till veterinären och vi var alla beredda på att den enda utvägen antagligen var avlivning. Jag spenderade flera kvällar nere hos henne och morgonen då hon skulle till veterinären gick jag upp en timme tidigare och stekte korv åt henne. Sedan var det bara att sätta igång och arbeta.

När jag var på väg ner från berget med Sarah, Nero och Brownie såg jag Yvet komma gående med Bay till Tonys bil. Bay skuttade på så gott hon kunde men vid det här laget hade hon väldigt dålig kontroll över bakkroppen. Jag la i högsta växeln men Tony och Bay hann åka innan jag kom ner. Det var ingen rolig förmiddag, men det blev bättre för när vi var nästan färdiga med arbetet kom Yvet och sa att Bay fortfarande levde. Veterinären ville att vi skulle försöka med en steroidkur för att se om det gick att krympa tumören.

Under siestan när jag låg och vilade inne på rummet hörde jag Gill ropa utifrån gården. Jag blev förvånad över att hon var där vid den tiden. Hon hade kommit för att lämna tillbaka Bay. Jag gick med Bay till buren och hon verkade glad över att vara hemma och få träffa Doggie igen. Under mina resterande dagar på SOS gick jag varje dag innan siestan ner till dem med en varsin varmkorv.

Det var verkligen en mirakelmedicin hon fått. Hon blev snabbt en pigg och glad hund igen och klarade av bergspromenaderna utan problem. Vi såg däremot till att gå med Bay dirket på morgonen innan det blev för varmt. Min sista dag på SOS gick jag med Doggie och Bay till floden under siestan. Båda två tyckte det var jätteskönt att få svalka sig i vattnet. Det var inget roligt att säga hejdå till Bay eftersom jag kände på mig att jag aldrig skulle få se henne igen.

Tyvärr hade jag rätt. Gill mejlade mig i början av november och berättade att Bay fått somna in 31/10. De hade blivit tvungna att dra ner på medicineringen eftersom Bays kropp tog stryk av den och det innebar att cancern tog överhanden igen. Volontären Anna följde med Bay på hennes sista resa till veterinären.

Doggie har nu fått en ny sambo, tiken Tricky och han trivs jättebra tillsammans med henne.