På heder och samvete

Jag har insett att min läsarkrets är ganska liten så nu ska jag rikta mig direkt till en av mina trogna läsare. Jag kom att tänka på den här händelsen för några dagar sedan när jag pratade med min moder om någonting som jag inte minns alls vad det var. Du är väldigt överrepresenterad i denna blogg men det är nog för att mitt undermedvetna säger mig att det är en smart taktik för att få dig att fortsätta läsa.

Du minns antagligen inte den här händelsen men jag kan upplysa dig om att du den gången levde riktigt farligt. Idag tror jag att du är ganska pålitlig men så har det inte alltid varit.....
(Dramatisk musik)
.....

När vi var små var vi förbjudna att gå på stora vägen. Stora vägen var en landsväg med cirka en bil var tionde minut, men ändå. Men så var det ju så att "Lilla ellaffären", det vill säga byns närlivs låg cirka en kilometer bort längs "stora vägen" och vi var fruktansvärt sugna på glass. Jag länsade min sparbössa (alternativt din sparbössa, jag vet inte riktigt) och la fram den strålande idén att vi skulle gå och köpa glass. Sagt och gjort, vi vandrade iväg.
Vi åt upp glassarna på vägen hem och du lovade dyrt och heligt att inte berätta för mamma vad vi gjort. Jag visste att det var jag som skulle råka illa ut om mamma fick reda på det, så jag påpekade gång på gång att du absolut inte fick säga något och du lovade på heder och samvete. (Jag visste inte riktigt vad det innebar men jag hade snappat upp uttrycket någonstans)
Så kom vi hem och fick syn på mamma i trädgården. Jag anlade min mest oskyldiga min och du rusade fram i 190 till morsan och ropade:
"Mamma! Vi har varit i Lilla ellaffären och köpt glass!"

Som om inte det svikna förtroendet var nog så hade jag även tappat min glass medan vi gick och fick i mig en massa grus eftersom jag inte ville låta glassen gå till spillo. Det var inte den bästa dagen jag haft.